Den äckliga grisen

Det borde betraktas som en antikulturgärning när Malmöbaserade Härnqvists som första svenska förlag ger ut en fullödig diktsamling av Charles Bukowski. Buk har mig veterligen aldrig setts med blida ögon av gräddan och skylls ständigt och jämt, gärna grundlöst och onyanserat, för att vara äcklig mansgris. Hans romaner, som redan gjorts kända tack vare utmärkte översättaren och vapendragaren Einar Heckscher, ligger mil från litterär kongruens och politisk medelväg, så även den bukowskiska lyriken.

Visserligen talas det om Buks proletära arv och arbetarklassblod vilket ur ett snävt perspektiv gör honom korrekt i smörgåslandet och får en och annan populärvänsterintellektuell att i varje fall nicka gillande i hemlighet. Men hans raka sex- och kärleksskildringar och passiva primitivitet får tabloidvänstern att tugga fradga.

Dessutom är det hög tid att avliva myten om Buk som socialist, han var snarare anarkist eller apolitisk nihilist. Den enda klassresa han gjorde var när han lägrade ”finare” damer, gärna från kulturskrået för då kunde han slå två flugor i en smäll och bestiga och förnedra de som han föraktare allra mest; förståsigpåarna, de akademiska påläggskalvarna.

Kan man sin ”Chinaski” blir Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna originaltitel: Play the Piano Drunk Like a Percussion Instrument Until the Fingers Begin to Bleed a Bit en rundtur på igenkännandets bakgård. Miljöer och karaktärer går igen och det är inte utan att man ler i ett slags samförstånd medan orden störtar fram över sidorna. Dikten ”ägget” är till exempel ett kärt återseende om man läst romanen ”Kvinnor”. I ”häst och näve” avfyras den herrelösas programförklaring; individen är unik, så sätt inte två människor under samma lupp!

Nästintill omaskerade porträtt av gamla flammor hör till Buks katalog: ”vilket påminner mig: jag bodde med Jane i 7 år/hon var ett fyllo/jag älskade henne/mina föräldrar avskydde henne/jag avskydde mina föräldrar/det blev en härlig/kvartett”. Boken är tillägnad Linda som älskas och hatas i nämnda ”Kvinnor”, Jane får förmodas vara Buks ex-hustru. Det är spritromantik, brudar och hästkapplöpningar, men bakom den bullriga fasaden finner man naturligtvis mer än så; en ensamvarg som drivs mot stupet av otvungen kärlek till ordet. ”det är så lätt att vara poet/och så svårt att/vara man”.

Dikterna har ett eget liv och flyger på poeten som revolvermän som hotar att skjuta om de inte blir skrivna. ”brandstation” är prosalyrik om gränsen mellan moral och omoral; ska horan fördömas och på vems bekostnad, ”5 dollar” en dråpligheternas klimax vari scenen mellan den gråtmilde pladdraren och tiggaren med fördel bör avnjutas mitt i krogsorlet.

Brevbäraren, suputen och poeten Charles Bukowski blev sjuttiofyra år 1920-1994. Han hade ett ängsligt behov av att framställa sig själv som enkel, men var av komplex natur som alla andra. Framförallt var han människa; glad, förbannad, kåt och egensinnig. Han levde sin myt och bakom myten var han någorlunda trygg, där kunde han distansera sig. Det är ofta så med författare som tycks vidöppna och utlämnande; i själva verket avslöjar de ingenting. Och det är kanske det som lockar. Mot doktriner, frigiditet och universitetsdöd är han förstklassig medicin. Och han efterlämnade ett tips till blivande diktare:

”om jag har nåt råd att ge om att skriva poesi så är det – låt bli”.

Titel: Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna
Författare: Charles Bukowski
Förlag: Härnqvists
Svensk översättning: Einar Heckscher
Förord: Bob Hansson
Utgivning: 2005

Av Stefan Whilde 24 nov 2005 07:03