Äntligen fri!

Jag är samhällets pensionär och detta samhälle kräver bara lite anständighet av mig. Ja kanske inte ens det, bara jag inte stör någon. I går tog jag ett stort steg. Jag gick på en pensionärsträff. Där fanns flera förtidspensionärer, så jag behövde inte känna mig yngst. En trevlig man berättade i en timme om akupunktur. Man kan bli pigg av mindre.

Jag kan göra en massa asociala saker som att vända på dygnet och ändå må bra. Kanske må bra för att jag bestämt detta själv. Ingen inspektör kommer och säger åt mig att släcka och lägga mig. Jag kan maila hela natten och blir ofta förvånad över att snabbt få svar av oansvariga individer som fyllt 65 år. Folk som har jobb och studier kan det ta dygn att få svar av, arma stackare.

Hur social jag ska vara mot mina barn bestämmer jag också. Förr hade jag oavvisliga plikter som jag nog skötte rätt bra trots en skilsmässa. Men nu är de över 25 år alla fyra. Klarar sig bäst utan mina råd och blötlagda näsa. Jag är fri. "Free at last". Heter det så tro? Yngsta dottern ringde en dag och sa att hon tagit Lappen, dvs. erövrat körkortsvärdighet. Det betyder att när hon snart tar sin tjusiga examen snart så har hon goda möjligheter till jobb med lappen i plånboken. Tänk om hon kommer och snor bilen! Ja förlåt, lånar den.

Jag har ont om pengar. Förskräckligt ont om pengar, för under 1990 talet då jag skulle ligga på inkomsttopp, så var jag mycket ofta sjuk eller arbetslös. Har man varit sjuk så skriker inte arbetsgivare precis efter en sextioåring. Då blir det inga bra pensionspoäng och min pension är därefter. Under 1990 talet fick jag också en del skulder, som avbetalas på. Så fri ekonomiskt är jag sannerligen inte.

Men jag har råd till en för mig bra lägenhet och har en 6000 kr Saab som fungerar hyfsat. "Så varföre klage" stod det i en gammal psalm.

Tänk att nu behöver jag inte av artighetsskäl umgås med en enda människa. Men jag kan umgås och maila med folk som intresserar mig. Herre Gud vilken frihet. Jag kan utfattig sitta på min balkong och ändå känna mig rik på något sätt. Har man balkong på femte våningen känner man sig som herre på täppan. Man kan låtsas att det är en "takvåning på Östermalm". Man matar småfåglar förnöjt och spanar efter brudar i 75-års åldern. Jo då. När min mamma var över 80 år ville hon gå ut på Torget och titta på "pojkar". Inom åldringsvården tyckte de att det lät nästan oanständigt... Så jag har "det" i generna.

Jag är så rik på tid. Så jag kan maila till kändisarna i media och sedan få en 3-4 gångers dialog med dem. Nästan alla svarar även om de har lunginflammation som en viss Anna. Då känner jag att jag är någon. Jag är inte noll. För de tog av sin tid, energi och tankekraft och gav till mig. Vilken fin gåva de ger till en fullständigt okänd.

Om jag skriver en artikel i ett känsligt ämne så får jag några telefonsamtal och några mail där folk intygar att jag antingen är en stor skit eller helt underbar. Jag är någon för dem trots att jag är pensionär. För arbetsgivare är jag inget. De flesta föreningar har en helt effektiv ålders-
diskriminering. Där är det kört. Främst då idrotten förstås. De flesta församlingar är rätt bra för de har speciella möten för "daglediga" där det blir blandade kompotter. Aktar man sig inte noga kan man åka in i någon styrgrupp där. Tur att det finns en del mer obestämbara sjukdomar att skylla på. Men i pensionärsföreningen duger inga löjliga symptom ursäkter.
"Diska på bara."

Tur att min pensionärsförening bara har möte en gång i månaden. För det tar ungefär den tiden att vila upp sig efter att ha diskat efter drygt 40 st. Hur ska jag undkomma att bre smörgåsar år 45 st. före nästa möte? Kampen för tillvaron är hård för en gamling.

Av Jan Brunnegård 22 nov 2005 11:43