Rikard Larssons anala fix

Som författaren och pianisten Stanislaw Przybyszewski och många före honom sagt: ”Allt är illusioner, allt är projiceringar, inget finns mer än jaget, allt därutöver är jagets spegelbilder.”

I en närmast Lundellsk urblåsning låter romandebuterande Rikard Larsson svärtan flyta ut på papper i sjok, ett enda stycke ord genom närmare tvåhundra sidor, ett tankeexperiment, en självutplåningsprocess. Det handlar, eller inte, om en arkitekt som fått sparken och nu måste in i labyrinten och ner för att, som rannsakning, dragga i kanalerna. All skit ska upp till ytan, illusionerna ska krossas och livets mening, eller icke-mening, analyseras, eller icke-analyseras.

Det är en högst schizofren resa som Larsson bjuder på, en anal fixering, ett intrång i det perversa kontrollbehov moderna människor lider av. Verkligheten hotar att upplösas. När man tror att man greppar situationen försvinner tid och rum. Man avslöjas med sin egen kontrollängtan och det känns, smakar illa, rinner ut i en ny öppning, i ännu en tolkning. Det är en snuskets och nihilismens Stig Claesson, en lek med iterationer, ett kammarspel på film sett genom en nerknarkad lins, något smutsigt självdestruktivt och där inte alls likt Claessons i grunden ömsinta överlappningar, utan som långa heroinsprutor som pumpar in dödssvart tjära i bokstavsköttet.

Huvudpersonen, jaget, ondgör sig över kvinnor och blir till en feg viskare som aldrig orkar tala ut, harangerna av samhällskritik är instängda i en maskerad monolog. Det finns ett skamset barndomsminne, ett förfalskat pass, stora planer och en ljusblå favoritkopp av danskt porslin. Han, jaget, står i motsatsrelation till Nietzsches övermänniska och stinker av ett slags kommunistisk, sovjetsocialistisk, likhetsfeministisk ångest. Det är grått, dött och fattigt. Och Larsson beskriver, eller rappar, snarare rapar, fram den här ångesten som få andra klarar av. Jag sitter naglad i eländet och i eländet finns förstås den här beska humorn som inte förlöser men som i varje fall ger ett visst mått av andrum, om än räknat i tiondelar. Självaste Zola skulle ha varit stolt över romanens titel och hur titeln slår sina hovar i texten. Men jag skulle nog gärna ha sett att den här kloaken rensades. Jag avskyr människor som förringar sig själva och flyr in i överfalsk ödmjukhet för att slippa resa sig ur sitt beklämmande arv och sina lika beklämmande föreställningar. Rikard Larsson väcker känslor, han spikar fast mig på ett offerkors.

Titel: In i labyrinten, dragga i kanalerna
Författare: Rikard Larsson
Förlag: h:ström – Text & Kultur
Utgivning: September/oktober 2005

Av Stefan Whilde 16 nov 2005 18:38