Marcus Birro och spriten

Visst finns det tusentals böcker som handlar om alkisar, men sällan är missbruket huvudmotivet. Och visst finns det tusentals böcker om fyllon som blir nyktra, hittar Gud eller kärleken, alternativt ger upp, tar återfall och super ihjäl sig.

Flertalet skildringar av sistnämnda sort är oftast stereotypa, inklusive pekpinnar, predikningar och moralviftande. Blir därför sällan bra litteratur.

De andra böckerna finns givetvis också. Där hittar vi Jack Londons "John Finkelman" som får anses vara klassikern i sammanhanget. Malcolm Lowrys "Under vulkanen" tycker många är den bästa skildring av en alkoholists nedgång och slutliga undergång som någonsin har skrivits. Den mystiske M Agejevs "Roman med kokain" är sannolikt litteraturens hittills bästa skildring av en missbrukarpersonlighet.

Och visst platsar både Hannu Salama och Pentti Saarikoski i gänget. Men det gör från och med denna höst också - av alla människor! - Marcus Birro.

Marcus Birros nya bok "Flyktsoda" är en fantastisk prestation. Han har på 208 flyhänta sidor skrivit en av de riktigt stora skildringarna om alkoholism. Man ska givetvis aldrig använda utslitna och klichébetonade ord när man beskriver något. Men Marcus Birro har skrivit en roman som är omöjlig att lägga från sig innan man läst den färdig. Den är gastkramande, helt enkelt. Efteråt tar det flera timmar innan vemodet och sorgen släpper taget. Fan, det här är riktigt bra!

Okej, jag är ingen litteraturvetare. Jag yttrar mig som genomsnittlig bokälskare, en sådan som aldrig kommer till tals på tidningarnas kultursidor, men som i alla fall läst flera tusen böcker att jämföra med. För mig kanske läsandet också mindre handlar om litterära teknikaliteter, och mer om själva läsupplevelsen.

"Flyktsoda" är boken om den misslyckade skådespelaren Lukas Destino. En trasig, ensam figur som fått sparken från Stadsteatern och som numera har accepterat sin egen medelmåttighet. Han ärar den, medelmåttigheten, men det är nog mest för att slippa sluta dricka. Trodde han på sin talang skulle han också få ansvar för den.

När romanen börjar har huvudpersonen mänskligt att döma redan nått botten, men sedan går det bara utför.

Birro skildrar insiktsfullt, med värme och kärlek, en människa lika rädd för att leva som för att dö, chanslös mot sig själv, en som inte längre kan välja liv. Eller vet hur man gör.

Men han vet exakt hur många öl han kan dricka före kvällens förställning utan att glömma replikerna. Han har alltid tre starköl sparade till frukost, som medicin för att stoppa skakningarna. Äter minttabletter för att dölja lukten. Byter barer, krogar och systembolag för att expediter och servitörer inte ska se honom för ofta och förstå vad han egentligen är. Medan han samtidigt har en ständig gnagande misstanke att alla ändå redan vet. Alltid ensam, utom ibland när ruset slår till - då kan i bästa fall känna en slags gemenskap med andra. Han missar "his second chance", den som de flesta får förr eller senare.

Lukas turnerar, dricker, lever på öl och pizza. Gör understundom halvhjärtade försök att rycka upp sig. Det skulle ha kunnat bli precis så stereotypt som så mycket annat i ämnet, men Birro lyckats undgå den fällan, dessutom med råge. Storheten ligger i realismen. Missbrukarens främsta kännetecken, egoismen, är skickligt gestaltad

Säkert har vi alla någon gång stött på Lukas Destino, killen som inte borde ha gått under, som föreföll ha helt andra förutsättningar, men lik förbaskat slogs ut.

Jag vet väldigt lite om Marcus Birro. Inte mer än att han är lillebror till Peter Birro och medverkar i P3, en kanal jag aldrig lyssnar på. Jag har sett honom några gånger på teve. Läst en tidigare bok utan att bli imponerad. Gillade hans krönikor i GT, men det var länge sen.

Jag har också förstått att han gått i exil, lämnat Göteborg för Norrköping, där karriären tydligen tagit bättre fart än i hemstaden.

Han ogillar för övrigt Göteborg. Marcus Birros syrligheter om Göteborg överträffar till och med en annan göteborghatares, författaren Anderz Harning. Så här beskriver Birro stan:

"Göteborg har aldrig varit särskilt bra på att ta hand om sina egna begåvningar, medelmåttiga eller inte. Den glada, goa ytan är bara en fasad. Skrapar man på den ytan, drar med sina naglar mot den som mot glas, spricker den, smulas sönder, faller ihop. Kvar bli bara ett hånflin, en sur och skrikig liten unge i nerskitna blöjor, ett jantefejs, en grimas." … "Göteborg är konformismens huvudstad. Oerhört skickligt har man lyckats lura hela Sverige med sin trevlighet, med sina uppdragna ögonbryn, sin skepparmössa på svaj, sin tumme upp och sitt förföriska leende. Hela stan är en enda lång revy i sommargrönskan, en enda lång skitfånig föreställning med bönder i overall…"

Fast Marcus Birro förefaller ha skjutit sig själv i foten. Han har gett ut två böcker med kort mellanrum. Birros uppmärksamhetskvot för hösten hamnade uppenbarligen hos den andra boken.

Synd det.

Av Roger Lord 14 nov 2005 19:41