Lördag kväll i Milano

De finns lite här och där, de händelserika människorna. De som säger att de inte ångrar något i sitt liv, och att de har gjort allt de funderat på att göra, allt som skulle göra deras liv meningsfullt har de gjort. De flesta kanske inte är sådana, och inte heller jag är sådan. Jag lider av defekten inbillad händelselöshet. Här går dagarna, veckorna, månaderna, åren, och de stunder som för mitt eget bästa skall fyllas med det optimala levernet fylls i stället ut med en oro att detta inte alls är optimalt.

En rationellt tänkande människa som du identifierar två problem här. För det första går det aldrig att veta om man lever livet optimalt eller inte, så det finns egentligen ingen anledning att fundera på det. Det finns egentligen bara anledning att göra det man vill, och acceptera allt som händer, eftersom det inte finns något annat att göra. Acceptera, och handla efter bästa förmåga. Respond - react, som finska gruppen The Roots rappar. För det andra är konstant oro en känsla man nästan kan räkna med inte skulle ingå i ett optimalt liv - för någon. Just den skall alltså bort först av alla.

Att tillbringa en lördagkväll i Milano låter onekligen exotiskt, spännande. Pulserande och häftigt. Dynamiskt och händelserikt. Problemet är bara det att det inte är det. Jag vet, för jag har varit där. På ett sätt är det ju annorlunda, eftersom jag inte besöker Milano speciellt ofta. Men på ett sätt finns det inget i Milano som skulle göra mitt liv så mycket bättre än vad det kan göras här. Saker blir inte roligare bara för att det är Milano. Det är som Norrköping, eller Gävle. Eller Askim. Men det är Milano.

Milano en kväll blir till något exotiskt, eftersom det bara är för en kväll. Men om jag skulle bo i Milano skulle jag samla ihop en halvdeprimerad skara vänner och vi skulle sitta på McDonalds och tugga Big Macs och tugga samma tankar som jag gör här i Norrköping. Att det är dags nu, dags att ta tag i det här. Göra något av livet. Något fantastiskt och bra. Jag vet, eftersom jag gjort just detta. Så vad är det som är fantastiskt och bra då? De fantastiska saker som hänt i mitt liv har inte jag planerat, de har bara hänt. Det är därför de är fantastiska. Om det per definition inte går att definiera något fantastiskt, hur skall det då låta sig ske?

Ja, något bra insåg jag nog i alla fall den där söndagmorgonen i Milano. Att det fantastiska livet kan finnas där. Men det måste inte finnas där. Det kan finnas här i Norrköping en iskall vinterdag, med nästäppa och 29 kvadrat att röra sig på. Eller, ja, ni förstår. Var som helst. Det som krävs är lite mål, drömmar och handlingskraft.

Av Henrik Möllberg 13 nov 2005 00:15