Pappas heder

Vi bygger det här landet, sa våra förfäder, och så satte de fart. De bröt mark, brukade jorden, reste tempel och kontorsskrapor. Däremellan söp de och randade sina fruntimmer när det behövdes. Alltsammans svettiga sysslor.

Det tog ett par tusen år, men till sist kom de på vilka de var och vad de gjorde här. Vi är civiliserade, strävsamma svenskar, bröstade de sig, och hällde upp en stadig sup för att fira den upptäckten. Och ve den som störde festen. Kärringar och ungar skulle hålla sig i bakgrunden, annars jävlar. Klart far måste få koppla av med en grogg efter en slitsam dag. Om det sen fanns mat på bordet eller inte, var en underordnad fråga.

Kvinnor är glädjedödare. Vare sig man vill fira segern vid Narva, ett VM-guld eller nåt annat stort, svenskt och viktigt kommer de dragande med verkligheten. Kon sinar, ungarna fryser, tvättmaskinen är trasig. Inte konstigt att de måste få sig en hurring ibland.

Kvinnomisshandel har alltid varit en demokratisk sport. Precis som korpfotboll. Alla kan delta. Adel, präster, borgare och kontorsvaktmästare har utövat den genom århundradena. Särskilt flitig var arbetarklassen.

Knegarna hamnade ofta i en lömsk situation. Ta ut lönen i sprit eller futtiga kontanter? Många valde spriten, och lät ungarna leva på vägglössen. Hur dövar man ett dåligt samvete efter en fest, om inte genom att klappa till lilla mor när hon klagar? Göran Persson hade aldrig kunnat bygga sitt gods i dag om det inte varit för nykterhetsrörelsen.

I den mytiska forntid som kallas folkhemmet styrde man upp riket. Rev barnrikehus och satte så småningom igång med att bygga en miljon funktionella bostäder på tio korta år så folket skulle trivas. Men pappa söp ändå. Naturligtvis. Han var ju svensk. Och jacket i husmoderns socialdemokratiska panna kom sig givetvis av att hon snubblat på plastmattan i köket och ramlat mot fiffiga men förargliga Röda Klara på väggen.

Plötsligt blev det ont om arbetskraft. Kvinnorna dög givetvis inte. De skulle ju vara hemma och passa barnen och få stryk då och då. Så man headhuntade ungrare och andra för att fylla luckorna på ASEA, Volvo och vad det nu var. Invandringen satte fart och svenska trappuppgångar började lukta gulasch ibland.

Svenska män är ofta tröga, men till slut vaknar de och tänker till. I början på 1980-talet kom man på att de främmande människorna var utmärkta syndabockar.

De nyinflyttade muselmanerna förtryckte minsann sina kvinnor. Tvingade dem att bära slöja och inte flirta med svenska pojkar. Vi som hade kommit så långt här i landet. Så kommer dom där. Svenska kvinnor som hade rösträtt, utbildade sig, gick kvällskurser och kunde lämna barnen på dagis för att äntligen förverkliga sig själva. Som läkare, bibliotekarier eller aromaterapeuter.

Men somliga saker ändrar sig aldrig. Bakom den låsta folkhemska ytterdörren är det sig likt. Pappa kopplar av och mamma får smäll. Barnen gömmer sig i sovrummet medan de tunga slagen faller. Hon packar väskorna i tanken medan blodet rinner ur näsan. Offentligt finansierade kvinnojourer och kvinnohus är något typiskt svensk, och vad beror det på?

En svensk man gillar inte utländska ovanor. Såna där som röker hasch eller tuggar på konstiga saker. Knarkare. Det blir bara problem. Muttrar Lars, Gösta, Pelle och Micke. Sen handlar de ett parti aktivt kol, preparerar hembränningsmaskinen och sjukskriver sig. Allt medan deras luttrade flickvänner och hustrur rustar sig för en natt på akuten.

Länge var vi tvungna att ta tag i saker själva. Med motböcker, ransonering och nykterhetsrörelse. Men år 2005 är den svenske mannen äntligen fri igen. Svartskallarna är så mycket värre med sina dumheter. Äntligen kan man återigen supa som man vill och klappa till den som käftar emot. Och ha nån annat att skylla på.

Svenska kvinnor är så klumpiga. De bara snubblar och ramlar på saker hela tiden och brukar mer pengar på första förband än på mensskydd. Men det är bara blod.

Och rött är ju kärlekens färg.

Av Jonny Berg 12 nov 2005 00:01