Lärdom för livet

En tid av frihet skall inledas innan man börjar i en ny klass. En del avslutar skollivet och börjar nåt nytt.

På skolgården är flaggan hissad, lyser blå och gul, fladdrande i vinden för det blåser sommarvindar. Aulan är smyckad med blommor. Framme vid podiet står späda björkar, vitstammiga och med nyutsprungen grönska. En vas med vita syrener står på estradens golv. Det luktar bonvax. Solen lyser in genom fönstren på den högra sidan. Ger ljus, färg och liv åt dom som sitter där och lägger andra i mörker och skugga.

Det måste vara varmt där. Eleverna är vattenkammade. Välklädda. I alla fall de som sitter längst fram. Många har kortbyxor. Längst fram i aulan, uppe på podiet, sitter lärarna. Magistrarna i kostymer. Slipsprydda. Som om dom skulle på en begravning. Men inte teckningsläraren. Han har en virkad slips. Han har visst bara den. Och ljusare kostym. Vill markera sin konstnärlighet. Några lärarinnor har blommiga klänningar. Men många har mörka. Skolans präst pratar. Han står och pratar från podiet. Står vid syrenerna. Prästklädd. Svart och vitt. En tjockis med vitt hår i en krans runt hjässan, andligt vitt hår, lite längre än profant. Han pratar om hur vacker naturen är nu när allting knoppas, i lövsprickningens tid. Som ju redan har varit. Han säger att vi som är unga skall glädja oss åt den gode gudens gåvor som psalmisten har sagt, och att vi skall ta vara på den tid av frihet vi nu står inför men vi skall ändå inte glömma allvaret. Eller plikterna. Eller nåt sånt
Han brukar säga nåt sånt, varje vår.

Solen lyser in, det är varmt, prästens malande, lukten av bonvax, högtidligheten är tröttsam. Förutsägbarheten upprepningarna från åren före, är sövande. Det är tråkigt. Det är fan ta mig dötrist. Lika jävla tråkigt varje år.
Vi tågar in, rektorn snackar, kören sjunger, vi sjunger. Den blomstertid nu kommer. Prästen snackar, kören sjunger och så sjunger vi några psalmer. Då måste vi stå upp. Och så tackar rektorn lärarna och så delar dom ut premier och sen får vi gå. Sen är fria och vi slipper dom och vi slipper skolan.

Så jävla tråkigt. Jag sitter längst bak, för jag går i tredje ring. Jag sitter längst ut på min bänkrad vid fönstret. För jag gillar att sitta längst ut så jag kan titta ut. Ut i det fria. Därutanför finns en kastanj som blommat färdigt. Grenarna skakar i blåsten. Vita moln far över himlen. Snabbt far dom, söndertrasade av vinden. En mås ligger alldeles stilla i luften, rör knappt vingarna. Som om den njöt av vinden och vingarnas bärkraft. Av att vara fri och kunna flyga. Snart börjar sommarlovet. Vi har sjungit och rektorn har gått fram till podiet igen. Det finns ett bord där. På det ligger premieböcker, stipendiekuvert, idrottspriser. När han delat ut sina stipendier, får vi gå. Det står en vas med vita syrener på det.
- Ett långt läsår är till ända, säger han. Och att vi skall använda den långa ledigheten inte bara till lek och nöjen utan också tänka på skolan och försöka förkovra oss.
Jag tittar ut igen. Måsen finns inte kvar. Molnen drar snabbt över himlen. Dom verkar mer kompakta och inte så vita längre. Skyar drar framför solen och ibland blir det mörkt, kallt. Skall vädret slå om? Då hör jag honom uttala mitt namn. Jag hör mitt namn. Jag vaknar till. Jag är fullständigt övertygad om att han sa mitt namn. Han tittar hit. Mina klasskamrater sneglar utefter bänken mot mig, ytterst, närmast fönstret. Han har sagt mitt namn, han måste ha sagt det.

Vad fan, skall jag få stipendium? Jag tittar förvånad på min bänkgranne och han nickar. Jag har hört rätt. Han har sagt mitt namn. Jag skall få stipendium. Det är ju inte klokt. Det är ta mig fan alldeles fantastiskt. Jag trodde inte att dom gillade mig. Övertygad om det. Jag har alltid haft dåliga betyg. Och inte bara för att dom inte gillar mig. Jag har inte jobbat och jag har tyckt dom varit tråkiga och inte trott på dom kunskaper dom så jävla gärna velat förmedla. Jag har ju inte trott på dom heller. Med sina konventionella kostymer. En lärare ville sätta dit mig för skolk, men jag klarade mig. Så skall dom ge mig stipendium! Det är fan ta mig inte klokt. Men dom tittar på mig, och rektorn tittar efter mig, så jag måste resa mig och gå fram. Bana mig väg fram genom bänkraden, ut mot mittgången.

Min uppfattning förändras. Det är ju människor som har lyckats, egentligen. Lärarna. I sin värld. I vår värld. Dom står för kunskap, kunnande och kultur. Och dom vill förmedla sina kunskaper och den mänskliga kulturen till oss. Det är ädelt, det är värt respekt. Jag kan vara stolt över att dom har lagt märke till mig. Mycket stolt. Och att dom har förstått mig. Förstått att jag inte har gått deras vägar, att jag har sökt på mina vägar, efter de kunskaper som jag funnit viktiga. Jag har sökt ett annat liv än deras. För deras liv har aldrig lockat mig. Det har dom fattat och dom vill erkänna, att det finns andra liv och andra vägar. Mina vägar. Därför ger dom mig stipendium. Det är storsint och det är kärleksfullt. Det är upplyst. Det är stora män, och kvinnor, som erkänner mig. Jag kan vara stolt. Jag är inni helvete stolt. Ja, jublande glad. Jag är varm om kinderna, omtumlad i skallen och i bröstet bultar hjärtat. Fram genom mittgången. Genom gången, mellan rader av elever. Jag har svårt att inte visa min glädje och stolthet. Jag känner blickarna, ser huvuden som vänds efter mig och jag måste kontrollera mig hårt för att inte läpparna skall brista ut leende. Jag kommer fram till estraden går upp för de fyra trappstegen och stiger fram mot rektorn.

Då först tycker jag att jag kan visa min glädje. Jag ler mot rektorn. Vi har förstått samma saker. Vi har gått olika vägar, men vi kan erkänna varandra trots det. Vi förstår varandra. Vi är jambördiga. Vi kan vara vänner. Jag ler och jag sträcker fram min hand. Jag får då en örfil. Det tar en stund innan jag inser att jag missuppfattat situationen, att jag inget förstått, att jag varit en idiot. Jag måste ha sett dum ut under en stund. Antagligen såg jag fortfarande dum ut när jag tog mig ner för de fyra trappstegen och gick mittgången tillbaka mellan rader av elever, kännande deras blickar, förnimmande hur deras huvuden vändes efter mig. Jag går emellertid inte tillbaka till min plats vid fönstret. Ett tag föresvävade mig tanken, jag är glad att jag inte gjorde det, jag gick rakt ut genom den stora porten och jag lämnade skolan.

Av Jan Wiberg 08 nov 2005 20:18