Israel och Palestina

Det är svårt att i denna konflikt vara balanserad och närmast omöjligt att vara neutral. Fråga bara en israel vars barn fallit offer för en självmordsbombare eller en palestinier vars stenkastade barn dödats av en kula från en israelisk soldat.

Men det gäller förvisso inte bara de som bor i området, utan även för oss andra, som inte är direkt inblandande. I likhet med många andra konflikter, får debatten ofta ett makabert inslag, gränsande till en tävling i antal offer. Den sida som kan åberopa flest döda och lemlästade bland civilbefolkningen får det moraliska övertaget. Palestiniernas lidande framställs inte sällan som Davids kamp mot Goliat. Men tidvis har även judarna och Israel haft Davids roll.

Inte bara själva konflikten är kontroversiell. Det är också historiebeskrivningen. Men jag gör ett försök. Ur ett vänster-och högerperspektiv.

Förvisso måste den luddiga Balfourdeklarationen från 1917 ses som det konservativa Västeuropas stöd till judiskt hemland. Men den skall nog ändå mer ses i ljuset av att britterna sökte judarnas stöd i kriget, snarare än en osjälvisk humanitär åtgärd från en dåtida stormakt. Britterna gjorde också utfästelser till araberna i området för att erhålla deras stöd i kampen mot turkarna.

Jag tror inte det är fel att säga att Västeuropas konservativa under många decennier intog en sval, för att inte säga negativ, hållning till ett judiskt hemland. Till detta bidrog en kvardröjande religiös antisemitism som bottnade i "Judarna mördade Jesus" syndromet samt att det bland stora grupper i dåtidens samhälle, och inte minst då hos över- och medelklassen, fanns ett svårutrotat arv av judefientlighet från 1800-talet, som levde kvar under mellankrigstiden. För Östeuropas och Tsarrysslands konservativa var frågan om ett judiskt hemland något annorlunda. Kanske till följd av att pogromer var vanliga i den delen av Europa.

Många, inte bara konservativa i väst, var även efter andra världskriget tveksamma till uppdelningen av Palestinamandatet, som ledde till bildandet av Israel 1948. Den brittiska Labourregeringen lade ned sin röst vid den avgörande omröstningen i FN och intog då en mer proarabisk hållning. Judiska attentat mot britter i såväl Egypten som i Palestinamandatet, samt det senare mordet på FN:s Folke Bernadotte av Sternligan, stärkte inte heller judarnas aktier i något läger. Britterna bytte också fot när det gällde invandringen. Från att före kriget, i huvudsak varit välvilligt inställd till judisk invandring, satte man nu istället in stora resurser för att istället hejda densamma. Det satte i sin tur spår i den Västeuropeiska och amerikanska opinionen.

Stora delar av den europeiska vänstern var omedelbart efter kriget dock inte sällan entusiastiska anhängare av Israel. Judarnas förföljelse under andra världskriget var i färskt minne hos alla och man tyckte sig ana konturerna av ett framtida socialistiskt land utan kommunistiska förtecken. Sovjet stödde också, till skillnad från arabstaterna, uppdelningen av Palestinamandatet och Tjeckoslovakien spelade en betydande roll som en av landets första vapenleverantörer. Kibbutzsystemet sågs som ett tecken på en gryende socialism. Arabiska synpunkter vägde förhållandevis lätt.

Man kan nog säga att en svag omsvängning påbörjades inom vänstern under senare hälften av 50-talet. Mycket till följd av Suezkrisen 1956, som blev ett fiasko för Storbritannien som då hade en högerregering, Frankrike och Israel.

Sovjets upprustning av främst Syrien och Egypten möttes från USA:s sida av ett motsvarande stöd till Israel. En högröstad, inflytelserik och en inte sällan militant judisk påtryckargrupp i USA pressade ofta en motspänstig och trilskande kongress till betydande hjälpinsatser.

Såväl Sovjets som USA:s engagemang stegrades i samband med krigen 1967 och 1973, samtidigt som en antiamerikansk våg gick genom västvärlden till följd av Vietnamkriget, vilket indirekt kom att påverka sympatierna för Israel. Till detta bidrog att många inom vänstern ställde stora förväntningar på diverse socialistiska strömningar i arabvärlden.

Palestinska flygplanskapningar, attentatet 1972 i München mot israeliska idrottsmän jämte kriget 1973 skapade ändå i breda lager en sympati för Israel. Det var först i slutet av 70-talet, och efter invasionen av Libanon 1982, som man kan säga att omsvängningen verkligen accelererade. Högerns stöd för Israel blev mer markant, även om entusiasmen på många håll var behärskad, medan den europeiska vänsterns glöd för palestinierna sak var stark och mer ogrumlad. PLO:s makt och prestige växte inom vänstern. Den svenska socialdemokratin är ett exempel på den omsvängning som skedde inom vänstern i Västeuropa.

Det har snart har det gått 60 år sedan Israels grundades och fortfarande har man inte nått någon lösning. Det vill till att vara positiv för att ens säga att man närmat sig en sådan under alla dessa år. Jo, kanske ändå - men på ett mer indirekt plan. Någon direkt krigsrisk mellan Israel å ena sidan och Egypten, Syrien, Jordanien och den andra sidan, finns väl knappast, men inte har detta löst det egentliga problemet om israelernas och palestiniernas samexistens och respektive stats gränser.

Visst är det lätt att kritisera och älta såväl israelers som palestiniers gångna som pågående misstag men det är svårare förslå något som har en chans att bli accepterat av parterna. Försök har gjorts men allt verkar ändå i slutänden glida ut i ingenting. Ingen sansad, vare sig man har höger- eller vänstersympatier, kan heller påstå, att respektive sida är ljusets riddare eller djävulen personifierad. Många västeuropéer, oavsett politisk inriktning, tror jag med åren också har fått en mer pragmatisk, snarare än ideologisk och känslomässig, inställning till konflikten.

Själv har jag egentligen bara en bestämd uppfattning i frågan. Och den är att inget väsentligt kommer att hända så länge inte bara palestinierna, utan också grannländernas folk, saknar grundläggande demokratiska rättigheterna inkl fria val och ett fungerande rättssystem.

Arabvärldens "underskott" på demokrati anser jag vara den enskilt största orsaken till att konflikten aldrig ser ut att få ett slut. Det medför i sin tur att Israels demokrati sätts på hårda prov som man ibland inte mäktar med utan tidvis förfaller i motståndarnas beteenden.

Demokratier startar som bekant inte krig mot varandra. Först då alla inblandade inkl alla arabstater i området har uppnått en allmänt accepterad form av demokrati kan man uppnå varaktiga resultat via förhandlingar.

Demokrati eller inte, önskar jag att både israeler och palestinier, skulle ha lite av samma inställning till livet som exempelvis vietnameser, kambodjaner och laoter ofta uppvisar. Man vägrar gräva ned sig i det förgångnas alla orättvisor och fasor, gör istället det bästa av nuet och ser enbart framåt.

Av Lars Nilsson 04 nov 2005 20:31