USA ut ur Irak!

Jag talar nu inte om hardcorevänstern, utan om den vanliga, mesiga, utan idéer och framtidsvisioner, politiskt korrekta vänstern. Denna vänster sätter nu likhetstecken mellan Bush och Hussein. Likhetstecken är kanske ett för starkt ord, men det är vänligt tolkat. När det kommer till kritan anser man nog att Bush, men även Blair, är större krigsförbrytare än Hussein. Därigenom visar man återigen att skillnaden mellan demokrati och diktatur aldrig varit vänsterns starkaste gren.

Från Koreakriget genom det kalla krigets dagar till Kuwaitkriget och Balkankrigen har vänstern, i skydd av en förment freds- och förhandlingsvilja, samt under ständig åkallande av höga moraliska värden, lutat sig mot kålsuparteorin och därför alltid protesterat mot demokratiska länders ingripanden. Det har alltid funnits något gott hos demokratins fiender som varit värt att försvara.

Skulle den nuvarande klämkäcka vänsterns fredsattityd fått råda vid andra världskrigets utbrott skulle Storbritannien och Frankrike aldrig har förklarat Tyskland krig när Hitler invaderade Polen. Vänsterns upprördhet över civila förluster och att man inte förhandlat tillräckligt länge hade vägt tyngre än krossandet av en diktatur. Känns mönstret igen?

Vänstern har en speciell kärlek till demonstrationer och plakatviftande. Märkligt nog riktas dessa alltid mot demokratiska länder och dess valda ledare. Enligt vänstern är det alltid i dessa länder problemen är som störst. Mot vänsterdiktaturerna i exempelvis Mellanöstern har man aldrig demonstrerat. Krav på en demokratisering och ett fungerande rättsystem i dessa länder har inte stått att läsa på något plakat.

När Hussein angrep Kuwait härskade tystnaden. Till viss del beroende på att vänsterns egen hjälte i området, PLO-ledaren Yasser Arafat, stödde Husseins invasion. Syriens masslakt av egna medborgare 1982 i staden Hama 20.000 - 40.000 döda och en mer än tjugo år lång ockupation av Libanon samt regimens stöd till alla tänkbara terroristorganisationer har man aldrig observerat. Husseins kemiska bombningar av kurderna 1988 föranledde inte heller någon större upprördhet.

Husseins fristad åt dem som försökte förstöra World Trade Center 1993 och hans hyllande av attackerna 11 september jämte kopplingen mellan Baath-partiet och al-Qaida har vänstern alltid bagatelliserat. Så också Husseins mer än tio år långa vägran att låta FN:s vapeninspektörer utföra sitt jobb. Förståelse och mer förhandlingar var vänsterns recept mot Husseins diktatur.

Vad gäller relationerna till Husseins Irak, så är det i och för sig få länder, eller politiska inriktningar, som kan sägas ha ett fläckfritt förflutet. Det beror bara på hur långt tillbaka i historien man väljer att gå. FN uttrycket i mitten av 60-talet sitt gillande genom att förära Hussein en utmärkelse. Vår egen Jan Guillou framförde en gripande hyllning av Hussein i sin bok, Irak - det nya Arabien, redan i mitten på 70-talet.

USA:s stöd, eller i bästa fall passivitet, under 80-talet är också välkänd. Särskilt för vänstern, som numera aldrig förtröttas i att påpeka detta faktum. Men när det ägde rum var vänstern mer tystlåten. Då hade man nämligen inte hunnit ändra fot från 60- och 70-talets beundran av sagde diktator. Att en stormakt ger stöd åt fiendens Iran fiende, är i ljuset av dåvarande Sovjets maktambitioner i området och Iranregimens gisslantagande av amerikansk diplomatpersonal, om inte försvarligt, så åtminstone förklarbart.

Men tillbaka till nuläget. Själv tillhör jag den förkättrade grupp som tycker det var utmärkt att USA invaderade Irak. Det hade varit ytterst naivt att frikänna Husseins regim från misstankarna att äga massförstörelsevapen. Särskilt mot bakgrund av att denne aldrig tillmötesgick FN:s resolutioner. Vänsterns försök att nu likställa terrordåden i Irak med Vietnam visar bara på vilken historisk okunnighet man besitter.

Vänsterskribenten C. Hitchens skriver helt korrekt "att de som nu hoppas på ett misslyckande för USA och koalitionen hoppas på en seger för de absolut mest reaktionära krafterna". Självfallet har Hitchens fått på skallen av den mer politiskt korrekta vänstern.

Om Irak lämnats att fortsätta sin tidigare väg mot fascism, kriminellt familjestyre, korruption och statssanktionerad sekterism, vem kan, förutom vänstern, betvivla att situationen nu hade varit värre?

Irak har nu för första gången någonsin genomfört två demokratiska val med ett efter omständigheterna förbluffande högt valdeltagande. Valen har inte helt förvånande hånats av vänstern. Irak är trots stora svårigheter på god väg att utforma riktlinjerna för en federal och demokratisk konstitution. De har nu möjlighet att göra det i ett land där det nyligen var belagt med dödsstraff att ens äga en parabol.

I stället för att stödja ett framväxande demokratiskt Irak är vänsterns alternativ begränsat till det naiva slagordet: USA ut ur Irak. Det har man hävdat sedan första dagen av invasionen och antas lösa Iraks alla problem och främja demokratin. Tror verkligen vänstern på sitt eget slagord? Eller är det bara det vanliga USA-hatet som tagit över allt förnuft?

Av Lars Nilsson 24 okt 2005 20:43