Den har ju lovprisats i många tonarter och utsatts för kritik för att vara tillbakasträvande. Jag finner dock något helt annat att kritisera: författaren kan inte hantera sanning och statistik på ett adekvat sätt.
Hamilton inleder retoriskt skickligt med att referera till två hemska händelser; ett barnmord pojke ihjälstampad av styvpappa och ett sannolikt försök till barnmord pojke släppt från hög bro av mamma. Hamilton påstår att samhället accepterade de båda föräldrarnas "ovuxna" beteende "jag blev så arg", "han ville själv hänga ut över kanten".
Redan här svajar det betänkligt. Min minnesbild är precis tvärsom - folk var som galna. När styvfadern fick ynka 3 år i fängelse typ kraschade servern hos justitieminister Bodström av alla protestmail. Fanns det en enda artikel eller krönika eller uttalande som försvarade de här föräldrarna så gick det i alla fall min näsa förbi. Men det är just det som gör Hamiltons inledning så retoriskt skicklig som också talar emot det han försöker visa: alla håller med om att dessa händelser var förskräckliga och oacceptabla.
Men jag läser glatt vidare och finner att det är förledande lätt att hålla med och svälja alla de siffror och all den statistik som Hamilton bultar på med. Tills jag plötsligt inser att jag är på väg att bli grundlurad.
En av Hamiltons huvudteser är att barn blir olyckliga av skilsmässor. Låt mig först framhålla att jag inte har något personligt intresse av att känna mig trampad på tårna av detta. Jag har aldrig skiljt mig och ingen annan i min familj heller. Åter till Hamilton.
Hamilton hänvisar till massor av statistik som visar att barn är olyckligare hos separerade föräldrar än hos sådana som är ihop. Låt oss anta att denna statistik är sann. Vad visar den då?
Grundläggande vetenskaplig forskningsmetodik handlar i stor utsträckning om vad man väljer att ha för referensgrupp, vad ska man jämföra med. Hamilton jämför här barn som fötts och vuxit upp i förhållanden som var så olyckliga att de slutade i skilsmässa med barn som fötts och växer upp i förhållanden där föräldrarna är tillräckligt nöjda för att välja att fortsätta leva ihop. Av det drar han slutsatsen att barnen blivit olyckliga av själva skilsmässan!! Och det slår han fast som någon sorts faktum.
Det är ungefär som att en läkare skulle ha en grupp människor framför sig där vissa hade exem och andra inte och så skulle han dela in dem i två grupper; en för sådana som kliade sig och en för sådana som inte kliade sig och sedan skulle han kolla vilka som hade exem och då dra slutsatsen att enda anledningen till att man får exem är att man kliar sig. Den läkaren skulle bli ganska sågad på läkarkongressen.
Det är ju oerhört viktigt att man har rätt referensgrupp när man tolkar statistik. För att kunna se om man blir olyckligare av själva skilsmässan än av om föräldrarna levt kvar i sitt dåliga förhållande skulle man behöva jämföra just de familjerna med sig själva om de både kunde skilja sig och låta bli att skilja sig - vilket ju tyvärr är ett omöjligt forskningsprojekt. Att jämföra med andra familjer som kanske aldrig ens funderat på att skilja sig och är harmoniska är ju helt förryckt.
Hamilton rapar också upp en massa siffror över hur dåligt barn till ensamstående föräldrar huvudsakligen mammor har det. Han jämför konstant med "intakta" familjer. Han frågar sig aldrig någonsin hur alternativet för just dessa barn sett ut.
Jag blir förfärad och lite ledsen av detta. Är inte Hamilton en ansedd samhällsdebattör? Är han inte en högskoleutbildad ekonom? Borde inte han kunna handskas bättre med siffror och statistik?
I övrigt håller jag med Hamilton om det som är sagt att vara bokens huvudtes: att vuxna måste våga vara vuxna. Men är det verkligen bokens huvudtes? Efter 100 sidor är jag tveksam och dessutom har jag tappat förtroendet för författaren och därmed lusten att läsa vidare.
Av Anna Linusson 19 okt 2005 12:45 |
Författare:
Anna Linusson
Publicerad: 19 okt 2005 12:45
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå