Harrys döttrar - en ganska intressant historia

Film :Harrys döttrar
Betyg: G
Regi: Rickard Hobert
I rollerna: Lena Endre, Amanda Ooms, Peter Gardiner, Jörgen Langhelle, Iwar Wiklander

Rickard Hobert har fått blandad kritik genom åren. Tre solar behandlades närmast som ett skämt bland kritiker och även filmerna om de sju dödssynderna är det någon som vet vilken film som visar vilken dödssynd? har fått blandad kritik. Men nu är han tillbaka med Harrys döttrar, ett syskondrama. Musiken i inledningen är så olycksbådande att man häpnar; har Hobert gjort en skräckfilm? Nej, men han gör små försök ibland, kameran zoomar in på vackra kvinnor i mörka rum som stirrar i kameran, otäck musik och så vidare. Men filmen är främst ett drama.

Systrarna Marie och Ninni har alltid haft ett nära förhållande. När filmen börjar är de båda två med barn samtidigt. Marie är gift Erik, en rejäl norrman och en riktig viking, som svärfadern kallar honom. Ninni bor i en fashionabel våning med sin lyckade make Jonas. Det finns lite rivalitet systrarna emellan, Ninni har en så mycket finare lägenhet än Marie, och Ninni får väl kämpa om uppmärksamhet som lillasyster, men än så länge finns inga orosmoln på himlen. Efter pappa Harrys födelsedag inträffar katastrofen som förändrar allt. Systrarna, blir plötsligt fiender. Gammal rivalitet och gömda rädslor dyker upp. Och vad hände egentligen med deras mamma?

Det här är en ganska intressant historia med en del oväntade vändningar. Problemet är Hobert han har själv skrivit manus har kommit på idéer som han sedan inte vågar fullfölja. Han ger misstankar åt oss i publiken och sen tar han tillbaks dem. "Så farligt var det inte!" Det blir lite ytligt. Replikerna är ibland ok, ibland fåniga. När t ex Ninnis och Maries män ska prata känslor fungerar det inte alls. Direkt irriterande är också filmmusiken. Under en extremt känslig scen brassar Hobert på ordentligt med sorgesam änglamusik. Det är som om han tror att vi åskådare behöver musiken för att förstå att det här är hemskt tragiskt. Hobert tror uppenbarligen inte på det här att filmmusik ska märkas så lite som möjligt. Lena Endre och Amanda Ooms är de bästa skälen till att se den här filmen. De är fantastiska skådespelerskor båda två, och de fungerar bra ihop. Båda har uttrycksfulla ansikten, Lena Endre kan visa den största sorg bara genom en ryckning i ansiktet, och Amanda Ooms gröna, stirrande blick är inte illa den heller. Man glömmer bort de fåniga replikerna. De andra skådespelarna blir bleka i jämförelse, trots att de gör ett bra jobb.

Fotot är också vackert, och en del scener är starka. Filmen får alltså godkänt.

Av Eleni Schmidt 18 okt 2005 08:59