Tacksamma svartskallar

Moder Svea har paketutdelning. Då ska Muhammad och hans fränder sitta där vid hennes fötter, likt hundar, och tindra med ögonen i oförställd tacksamhet. Vilken vacker bild. Och medan Muhammad sitter där bland blågult omslagspapper och glittersnören smyger Moder Svea på honom strypkopplet. Här ska det uppfostras en riktig svensk. Sitt fint, Muhammad! Vacker tass. Ligg. Rulla runt. Spela död, Muhammad, spela död! Ett hårt tag i kopplet. Det finns väl ingenting värre än en olydig svarting.

Vi pratar om flyktingar och invandrare, men vad vi menar är utlänningar, främlingar. Ofta med någorlunda nyförvärvade svenska medborgarskap. Mörkhyade, ja rentav svartmuskiga typer. Det vet man väl vad såna går för. Lömska, otacksamma människor.

Vad förväntar vi oss egentligen? I hur många generationer ska de nya svenskarna uppträda som kuvade hundvalpar för att vi ska vara nöjda? Man talar ofta i media om andra generationens invandrare. Tiden står inte stilla. Tredje generationens invandrare, fjärde generationen … det är snarare där vi är i dag. Så av med pyjamasen, gnugga ögonen och vakna. Alla anlände inte i förra veckan.

De, som vi, föds och växer upp här. Och allting fungerar inte alltid så bra. Det blir gnissel, tjafs och misshälligheter. Men hur trött man än ibland kan bli på vänstersvammel och akademikertjat så finns det en del sanningar man inte kan blunda för. Det är dags igen för ett fint ord i skön talkör: marginalisering. Åh, vilka vackra röster ni har. Ja, vi är där igen. Tyvärr. Det är ingenting vi kommer undan.

När människor känner sig utanför, när de inte tycker sig få samma chanser som andra, när de känner sig illa behandlade, rätt eller orätt, så blir det problem. Och då spelar det ingen roll vilka stereotyper det handlar om. Slöjmuslimer, finska alkoholister med kniv, white trash på socialbidrag. Alla sitter de i förorterna och är missnöjda.

När det gäller svartmuskiga främlingar tycks vi inbilla oss att det finns nåt slags tacksamhetsklausul inskriven i medborgarskapsanökan. Som dessutom ska gälla deras ättlingar i minst 20 generationer. Såna dumheter. Tacksamhet går inte i arv, hur gärna vi än skulle önska det. Jag tycker att det är bra att de bråkar då och då. Hellre ett öga rött än ett öga dött.

Och förresten, hur tacksam är du själv, svenne?

En riktig svensk bränner sitt brännvin själv och kryddar det med gnäll. Eller köper alkoholen pallvis i Danmark. En riktig svensk super till på helgen för att skölja bort veckans oförrätter och om det inte hjälper så slår han sin fru sönder och samman för att lätta på trycket. Det är sed att banka ihjäl frugan och gräva ner henne under komposten för att hon bränt vid fredagsmysmaten eller kanske råkat nämna ordet skilsmässa. Dessa svenska hedersmord. Ja, det är dagens sanning, för jag har sett mycket om det på Efterlyst. Det ligger liksom i vår kultur.

Vi svenskar är ett skröpligt släkte. Vi är nedstämda och utbrända. Lider av kroniska trötthetssyndrom, depressioner och utbrändhet. Hela jävla landet har gått in i väggen. Men det är ju en självklarhet att vi får sitta hemma och bita på nagelbanden, uppbära understöd och gnälla om invandrare medan vi zappar mellan kanalerna på teven. Svartskallarna, dessa ljugpottor som bara bränner sina pass och sen gnäller om småsaker som krigstrauman, rotlöshet och utanförskap. Vafan är det mot en riktig svensk ångest?

Dessutom är det ju våra mor- och farföräldrar som byggt upp det här landet. Som de slet. Som de led, svalt och strävade. Och glöm inte skotten i Ådalen 1931. Som de kämpade. Visst. De gjorde ju det och det ska vi vara oändligt tacksamma för. Men det var då det. Nutida svenskar vilar gärna på gamla lagrar.

Allt är bara fel. Våra föräldrar har hus med carport, två eller tre bilar, sommarnöje, sparkonton och gudvetallt. Men vi yngre svenskar, vi har inte så mycket. Vi har obetalda tandläkarräkningar, kravångest och utmattningssymtom. Det är givetvis flyktingarnas fel. Invandrarnas fel. Främlingarnas fel. Så därför måste vi då och då åka på charterresor söderöver och bete oss som fyllesvin. Vikingen i oss måste luftas.

Vet ni vad? Det gnälls så himla mycket och jag tycker det känns som det alltid har gjorts det. Ingen är nöjd, ingen är särskilt tacksam. Vad kan det bero på? Är det en svensk egenskap? Eller kan det vara så att det helt enkelt är en mänsklig egenskap? Tråkig men likväl de facto.

Frågan kvarstår i alla fall. Hur tacksam är du själv?

Av Jonny Berg 02 okt 2005 22:43