Plastic not so fantastic

En liten flicka har uppnått det hon mest av allt har önskat sig: Att få vara med i en dokusåpa vars koncept är baserat på partnerbyten, intriger och nakenhet.

Alla unga män och gamla gubbar som tittar på denna föreställning kommer att analysera hennes kropp in i minsta detalj. Hennes släktingar och vänner kommer att se henne springa runt och förnedra sig själv för öppen ridå. "Det är ju det hon vill", suckar mamman, "hon har alltid velat stå i rampljuset, kanske kommer detta att leda till riktigt bra modelljobb, man vet ju inte."

Vecka efter vecka ser vi flickan vingla runt i rutan, sneglandes mot kameran medan hon balanserar två glober fyllda med saltlösning på sin bröstkorg.

Detta är vem som helst, de har blivit så många och de är så lika. De valsar runt ett halvår i media, gör kanske en bartenderturné, tennisveckan, super på Stureplan i några månader. Förr eller senare falnar uppmärksamheten kring dem. Då kommer bekännelserna. Nya löpsedlar, den här gången är det andra rubriker: "Min dotter vill inte träffa mig", "Implantaten förstörde mitt liv", "Jag är ingen bimbo"...

Den senaste lilla flickan heter Natacha och är med i Paradise Hotel. Den 26 september poserar hon i Expressen, med 100 000 inopererade där fram.

Vad är det som är så avgörande med dessa juver? Aldrig, aldrig, aldrig skära i frisk vävnad. Herregud, man har ju olika näsor, olika hår, osv. Jag undrar om Natacha själv vill ha en man som inte hade velat ha henne med de ursprungliga brösten. Hennes syn på sig själv gör mig ledsen. Och herregud vilka hemska och fula bröst hon fick sedan då! Som stora klot. Glöm att hon kommer att kunna amma. Hon har förmodligen delvis förlorat känseln i dem och kan aldrig mer sova liggande på mage. Cancer upptäcks inte i tid eftersom implantaten försvårar mammografi. Dessutom måste hon operera pucklarna ungefär vart tionde år, implantat är en färskvara. Plocka ut kloten kan hon ju, sen när det inte är så glamoröst längre. Då kommer hon att få två tomma rynkiga skinnpåsar där fram. Då ångrar hon att hon inte hade kvar de helt normala bröst hon hade från början.

100 000 ska operationerna ha kostat sammanlagt står det i Expressen. Psykolog kostar ungefär 600 kr i timmen. Efter den behandlingen hade hon inte behövt de där kloten och fått leva med friska bröst.

Vem som helst kan göra som hon. Svälta ner sig, bleka håret, fylla ut läpparna, besprutas med brun utan sol och operera in silikonglober. Varför är det bara vissa som gör det?

Om detta är framgångsreceptet, borde vi inte allihop gå omkring och se ut som plastdockor då? Och om vi nu verkligen gjorde det, vad skulle då de här dysmorfofobiska stackarna försöka sig på? En extra arm som växer ut ur huvudet kanske skulle bli hett eftertraktad på plastikklinikerna, eller extra långa fingrar som man får genom att skära in mellan fingrarna ända in till handleden... Inte vet jag. Några förslag?

Av Annika Nilsson 28 sep 2005 14:39