Livet under beredskap och ransonering

Kristid och kuponger.

En kväll i förra veckan lyssnade jag på Cafe Norrköping. Vi uppmanades då av den trevlige amanuensen att skriva och berätta om beredskapstiden. Nu tänkte jag att vi skulle prata minnen från den tiden. Jag är ju så gammal så jag minns t o m första lite grann. Jag minns, när pappa kom hem från mobiliseringen och var klädd i uniform och trekantig hatt! Jag minns att det var ont om mat och att det kom folk ända från Göteborg för att försöka få tag på matvaror av olika slag hos oss på landsbygden. Jag minns när mamma sa att nu kunde hon inte köpa smör längre, för det kostade 18 kr/kg, och det var mycket pengar då Det var kristid - men inte krigstid i Sverige. Så småningom kom ransoneringar till stånd, och först av allt var det väl kaffet, som det blev kort på. Min pappa var ordf. i kristidsnämnden, så alla Siene-bor måste komma hem till oss för att hämta sina kort.

När andra världskriget bröt ut, var jag gift och hade två små barn. Man ville inte tro att det var sant. Aldrig mera krig hade man sagt oss, och Nationernas förbund skulle vara garanten. Allt kom ju så nära nu när man hade radions täta rapporter, om allt förfärligt, som hände. Man hörde Hitlers vrålande röst, och man våndades, när Finland, Danmark och Norge blev krigsskådeplatser. Det blev beredskapstid i Sverige - ett ord med oro. Männen blev inkallade till militärtjänst, ofta mycket långt hemifrån - till "Någonstans i Sverige". Vi kunde bara nå varandra via fältposten och permissionerna var få. Vi blev beredskapsänkor. Mina grannfruar fick det nu ännu jobbigare än vanligt att sköta sina gårdar, där djur måste skötas från bittida till sent. Också skollärarn fick ju inkallelseorder och fick ha vikarier. Håkan var inkallad fyra långa perioder, men inte så långt hemifrån. Allt eftersom vårt land blev mer och mer avspärrat ökade ju ransoneringarna, och vi minns väl alla kupongerna. Det gällde att få dem att räcka till, men det var också många varor som inte fanns att få. För oss räckte dom bra eftersom barnen också hade kaffekuponger. Vi hade nu fyra barn.

Risgryn och sydfrukter såg man sällan eller "aldrig" om de inte kom med något konvojfartyg, som lyckats klara sig igenom minspärrarna. Det kom en mängd ersättningsvaror i handeln, inte minst kaffesurrogat. Man fick försöka dryga ut och ändra på sina matrecept, minska på socker och smör, som ju var bristvaror. Man fick laga mycket grönsaksrätter för att dryga ut köttkupongerna. Grönsaksgrytor kom på modet. Man fick ta mycket gryn i korven och mycket potatis i köttbullsmeten.

Ända sen första världskriget, har jag bakat mammas havrekex, åtminstone till varje jul. Man hade naturligtvis också havregryn i vanligt bröd, som man nu börjat med igen.
Också kläd- och skokuponger fick vi. Det kom massor av nya okända material. Alla minns vi våra slirviga vistraklänningar eller tyger, som var starka i torrt tillstånd men inte tålde att bli våta. Ja nu gällde det att ta ännu bättre vara på vad man hade. Man sydde om och man sydde om igen och man repade upp gamla stickade plagg och stickade till barnen. Det blev mycket randigt och grant, må ni tro. Strumpor och sockor stickades både en och två gånger.

För oss blev de första krigsvintrarna nog så mörka, för vi hade inte elektriskt ljus i hela socknen och vår hamstrade fotogen tog snart slut. Inte förrän hösten 1941 fick vi äntligen el. Mörkläggning hade vi ju också och det var otäckt. Men vi hade ju ljust inne då och vi samlades i skolsalen för att sticka och sy till RÖDA KORSET.

Men till slut tog kriget slut - vi hade det ju bra, oförtjänt bra i vårt land. Vi slapp kriget, vi slapp bomberna, vi slapp svälten och nöden, vi slapp att fly och mycket annat svårt. Borde vi inte tänka mera på detta nu, när så många hemlösa söker vår hjälp.

Man flyr inte sitt fosterland utan orsak.

Margit Brunnegård
Okänt datum

Av Jan Brunnegård 25 sep 2005 09:15