Impotenta män hatar Ranelid

Han debuterade i en tid när svensk skönlitteratur steg in i en socialrealistisk återvändsgränd och har under drygt tjugo år och inte minst sedan det stora genombrottet med Synden 1994 delat kritikerkåren i två läger; de som hatar honom och de som läser honom.

Tabloid- och likhetsfeminister skyller honom för gubbsjuk reaktionär, bittert hårdföra naturalister och andra konformister tuggar fradga över hans ”tantsnusk”, medan individualfeminister, romantiker och sensualister hyllar honom på kultursidor och i kön på biblioteken.

Han retar gallfeber på dåligt klädda journalister, kallas språkfjolla av litterärt skolade minimalister och när han i direktsänd teve talar som han skriver anklagas han för fåfänglig högdragenhet och patetik. Han väcker kort sagt känslor, även hos dem som i enlighet med kliniska studier anser att känslan är underordnad den mer rationella tanken och inte alls vill få några känslor väckta.

Det ranelidska språket ligger till grund för hatet och hyllningarna. Med metaforer, ofta ekvilibristiska fullträffar och ibland barnsligt naiva teckningar, och ett slags champagneaktigt ordrus, låter han kärleken och modet segra över avund, likgiltighet och socialt förtryck.

I likhet med anarkisten Torbjörn Säfve älskar Ranelid kvinnor. En av många som tagit väldigt illa vid sig av Ranelids kvinnoporträtt är krönikören Linda Skugge. När hon antirecenserade en av hans böcker gjorde han det som en författare aldrig får göra; han svarade offentligt. Svältfödda på kulturdebatter i det här landet nappade vi och Ranelidfejden var igång. Kanske överreagerade han på Skugges mobbtext, men som känslomänniska ligger det i hans natur att agera spontant och osvenskt.

Vad är det annars som gör honom så kontroversiell förutom att han, som medelålders man, har fel ålder? Han är produktiv och det ska inte en lidande författare vara. Han pratar och skriver om sinnlighet när kulturfolk helst vill gräva i kloakerna. Karaktärerna i hans berättelser reser sig mot alla odds, förändrar tillvaron och blir autonoma självtänkare vilket är tvärtemot den svenska modellen som lär oss att vara bräckliga och beroende av penicillin och statliga bidrag. Han åker runt och uppträder inte bara på accepterade scener bibliotek, kulturella happenings, festivaler o s v utan också i kyrkor, på bröllop och politiska möten. Sedan syns han, tar sin plats, och skäms inte över framgångarna och då är jantelagspoliserna där med batong. Dessutom tjänar han pengar och det ska en konstnär inte göra. En konstnär ska käka nudlar och våndas.

Som läsare och litteraturkritiker har jag följt honom under många år. Ibland har jag känt mig mätt på hans stil och sökt mig till Charles Bukowski, Michel Houllebecq eller Gabrielle Wittkop. Men jag återkommer till honom och menar att han skrivit några av modern tids mest njutbara böcker. Bär ditt barn som den sista droppen vatten 2004, Den överlevande trädgårdsmästaren 1983 och nämnda Synden är tre av dem.

August Strindberg, helgonförklarad av den litterära, akademiska och politiska eliten, var fascinerad av naturalisten Emile Zola och utnämns titt som tätt till vändpunkten i vårt lands skönlitterära historia; han är realisten som dödade romantiken. Bortsett från att experterna blundar för Strindbergs ”flummiga” ockulta och alternativmedicinska intresse är deras Strindbergsbild i vanlig ordning högst förvanskad.

Ranelid framställs ibland som Strindbergs antipod. Medan Strindberg såg livet som en rättegång i helvetet och ägnade sig åt ett sociopatiskt juckande i rännstenen, lyfter Ranelid fram sensualismen och lusten till livet. Men för att spåra Ranelids språk bakåt i tiden får man gå till Strindbergs Nybyggnad ur Utopier i verkligheten och En ovälkommen ur Svenska öden och äventyr I! När Strindberg påtade i sin kloak sökte han ett inre ljus, när Ranelid ”förskönar” verkligheten återger han också, utan förmildrande omständigheter, människors blödande sår.

Svensk prosa är än idag och kanske mer än någonsin fången i socialrealismens och nypuritanismens trånga kostym. Samtidigt hörs röster som inte hörts på hundra år; för en friare och mer levande, mångfasetterad prosa. Ranelid är en av dessa röster. Tillsammans med betydligt mer subversiva krafter sprättar han upp manchesterjackan och syr sig en egen dräkt långt från lagomhet och torrmylla. Därför gillar jag honom.

Fotnot: Den 23 september släpps Ranelids nya roman, Lustmördarna. Den handlar om lusten att döda och om att döda lusten.

Av Stefan Whilde 15 sep 2005 16:01