Livet före döden!

Vad som människa ska jag vara fokuserad på just nu i mitt liv? En fråga man egentligen borde ställa sig då och då.
Vi har som människor otrolig frihet att påverka vad vi sysslar med och vart vi ska i livet. Vid olika tillfällen har vi förhoppningsvis hjälp av t ex föräldrar som älskar, vänner som man kan lita på och allsköns omkringvarande personer i det dagliga som kan tänkas rikta intresse på vad vi gör. Jag skrev en artikel här på sourze om abort och fick respons via en förening som ville att jag skulle skriva en krönika i deras tidning. Bara för att jag berättade en erfarenhet som hade berört mig mycket. Känslan av att någon verkligen var intresserad av det jag skrivit så att det ledde till en handling att kontakta mig gjorde att jag kände en känsla av beröm. Beröm är inte bara något man kan få, man måste också kunna ta det till sig, en ibland väldigt svår process när man växt upp i en omgivning som gör att man, enligt vad min far säger, kan klassas som "Damaged goods", det är så han kallar oss som varit emotionellt undernärda under en tid när vår hjärna utvecklas med de olika klossar som ska hamna rätt och fungera som grund för vårt framtida beteende, mot andra och mot oss själva.

Man kan förändra det som gjorts fel till en viss del, men det kräver mycket arbete och en väldig tolerans. Grundreceptet för att lyckas är faktiskt att kunna värdera det man har, medan man fortfarande har det. Jag har t ex aldrig dryckit alkohol sedan mitt första barn föddes dels för att man verkligen behöver varje timme och dag till att ta hand om sin familj och sig själv, dels för att jag inte tycker att det passar sig att bli full som förälder och även därför att en väldigt stor portion av vrede, sorg och galenskap kommer fram när jag dricker. Jag skulle aldrig göra någon närstående illa men om någon gör mig illa när jag är onykter är det sannerligen inte bra, så receptet blir, drick inte sprit, ett mycket lätt beslut.

Hur ska man då lära sig att värdera saker. Jag tänkte på det härom natten när jag satt i min skrivarstuga strax utanför Karlshamn, ett sommarställe som jag köpt för att kunna sitta och kreéra och verkligen inte behöva tänka på annat än att skriva, och lägga en till pinne på brasan samt att se till att det finns gott grovt bröd och brännvinsost.

När jag skulle till att börja skriva kom jag att tänka på vilken frihet det innebär att kunna skriva vad man vill, precis vad man vill, och vilka ord man vill. Ett enda ord kan betyda så mycket, ta t ex ordet "trå", jag ser mig själv otroligt förälskad i en tjej i min klass, i femte klass. Jag var så otroligt kär i henne att jag inte kunde somna på nätterna då tiden var så lång tills nästa dag, och jag åter skulle se henne igen. En dag var hon inte med på skolbussen, och i skolan fick jag höra att hon brutit benet och skulle vara borta kanske två veckor. TVÅ VECKOR ? Tro mig, ordet trå skulle för alltid finnas kvar som något väldigt tungt och jobbigt, och egentligen är det bara tre bokstäver när man skriver det. Det går så fort att det känns inte rättvist när man kommer ihåg dessa veckor som elvaåring.

Tre enkla bokstäver för att kunna förmedla en så stark känsla, då kanske ni förstår att jag värdesätter förmågan att kunna skriva och förmedla, och nästan alla har det, om dom bara tar sig tid och känner efter, visst borde vi vara lite mer tacksamma som människor med alla härliga möjligheter som livet ger oss, istället för att focusera på det som gjort oss illa, och fastna i negativitet, att lägga ner en massa tid på t ex vad som sker efter döden istället för innan.

Sommarstugan jag köpt gränsar till en kyrkogård, och en kyrkoruin från tolvhundratalet, huset är byggt någon gång på sjuttonhundratalets slut, förstår ni vilka fantastiska vibrationer man har omkring sig när man sitter där på natten och skriver, man nästan känner lukten av nybakt bröd som någon kvinna bakade i vedugnen för trehundra år sen.

Nåja, det var ordet trå. Tack för denna gången, Angus

Av Angus Liddell 04 sep 2005 18:01