Fares grymt exakt i "ZOZO"

Film: Zozo
Betyg: MVG
Regi: Josef Fares

Den finns en del stereotypa rollkaraktärer i den här filmen. Till exempel är mamman väl idealiserad, de svenska lärarna är också kanske lite väl mesiga. En del av de yngre skådepelarna är lite mindre övertygande än resten av rollbesättningen. Sådär. Nu har jag gjort min plikt och försökt ge en mer nyanserad bild av filmen. Resten blir en hyllningsdikt till Josef Fares.

Libanon 1987, bomber smäller som kulsprutor. ZOZO är elva år och drömmer om Sverige tillsammans med resten av familjen. Farmor och farfar är redan där och skickar viktig information på band från det ljuva landet; Svenskarna är tokiga i blommor! Hans liv kretsar lika mycket kring fotboll som kriget, trots att det ibland är svårt att komma ifrån då familjen med jämna mellanrum tvingas rusa ner i skyddsrummet då bomberna kommer för nära. Som tur är har han många kompisar, bland annat en insiktsfull kyckling. Men så fort familjens pass är klara så ska familjen resa.

Så händer det ofattbara, och ZOZO måste resa ensam. Efter en lång resa där han får hjälp och vänskap av en liten tjej som också har råkat illa ut Antoinette Turk kommer han slutligen till Sverige, där hans bild av drömlandet ganska snart raseras. Han är givetvis den enda blatten i klassen, och hans utanförskap blir snart överväldigande. Men det finns kanske hopp?

Fares är grymt exakt i sin beskrivning av hur det var att gå i skolan. Till min egen förvåning börjar jag snart gråta och får skärpa mig för att inte störa mina grannar. Vissa scener är så på pricken realistiska att jag får lust att lämna salongen; det här vill jag inte se! Det är till stor del Imad Credis fel. Var hittade de honom? Blev han avlad speciellt för den här rollen? Hans minspel är helt perfekt, han spelar aldrig över, trots att det finns många möjligheter. Resten av skådespelarteamet gör också ett fantastiskt arbete. Carmen Lebbos tillför charm och humor åt en karaktär som är ganska platt, Charbel Iskandar är bra som ångestfylld pappa, Antoinette Turk är rörande som ZOZOs flickvän, Viktor Axelsson är grym som blyg hackkyckling. Men bäst ändå förutom ZOZO Elias Gergi och Yasmine Awad som farfar och farmor. De är helt otroliga. Tänk er Mattis fast smartare och fri från löss och Lovis utan förkläde i Ronja Rövardotter så förstår ni var jag menar.
Bildspråket är också fint. Högar av färjade patronhylsor liknar konfetti, Allah i himlen blir ett svart hål, svensk sommar är så där riktigt Arla mjölkreklams vacker. Om det är överdrivet så gör det ingenting. Och filmens växlingar mellan fantasi och verklighet känns helt naturlig. Min syn på kycklingar kommer heller aldrig bli det samma igen.

Av Eleni Schmidt 02 sep 2005 08:16