Ovanpå allt del 3 av 5

- Så, då var det färdig och du kan väl lära de här lite, sa han till Ida, för du kan väl sånt här.
Ida log och nickade.
- Javisst, jag ska nog lära dem.
- Bra, men då får jag gå, sa han och gick mot dörren.
- Ja, vi får tacka så mycket, sa farfar.
- Tack då, sa morfar.
Så gick mannen.
Morfar satte sig vid stolen och tryckte på data musen.
- Hallå, varför startar den inte?
- Det hjälper om du startar datorn, sa Ida och tryckte på startknappen.
Farfar fnyste.
- Ha, det visste till och med jag.
Det tog en stund innan datorn startade.
- Vad ska man göra nu, sa morfar?
- Ja, sa Ida, vad vill du gör?
- Ja inte vet jag, vad kan man göra med datorn?
Ida suckade.
- Nej flytta på dig så kan jag visa hur man gör.
Hon satte sig ner och visade hur man fick fram kortspel.
Då verkade både morfar och farfar måttligt imponerade.
- Där ska du lägga sjuan, sa morfar och pekade på skärmen.
- Men jag ska inte spela nu, sa Ida, jag skulle bara visa hur man gör.
- Vi vet hur man spelar kort, sa farfar.
- Ja men hur man går dit på datorn, suckade Ida. Här sa hon, här kan man skriva. Om ni vill skriva något brev eller något annat, kan ni skriva här istället för på skrivmaskinen.
Hon visa hur man gick in på internhet.
- Här kan man läsa tidningen också, sa hon.
- Hm, jaså, sa morfar.
Ida stängde datorn.
- Men nu vet ni ungefär det mesta.
- Okej, sa farfar, nu får jag försöka!
Morfar blev kvar och såg på, medan Ida gick in på sitt rum.
Det tog bara en minut innan hon hörde något konstig ljud utifrån. Hon gick ut och såg morfar stå och se på datorn, lyfta och vrida på den.
- Nej, du får hämta skruvmejsel, sa han till farfar.
- Men vänta, sa Ida, vad ska ni?
- Vi ska bar fixa en sak, sa morfar, det är något fel.
- Vadå för fel.
- Den blev helt svart och vi fick inte fram det igen.
- Men jag får se, sa Ida.
Hon såg på det.
- Men det är ju bara en skärmsläckare, så blir det när man har låtit det stå för länge. Då blir det helt svart. Det är likadant med gamla gubbar… nej jag skojade bara. Men det räcker att man bara nuddar den med musen.
- Jaså, sa farfar och gjorde som hon sa. Då kom allt tillbaka igen.
- Kan ni lova mig en sak, sa Ida?
- Ja, vadå, sa farfar?
- Försök låt bli att hämta skruvmejslar och själva försöka rätta till det. Ni kan inte, fråga då mig.
- Ja, sa morfar… det får vi väl göra då.

Festen
Ida kom hem efter skolan och bara gapade. Vad var detta?
Morfar och farfar hade kostym och slips och var vattenkammade. De hade satt upp ett långbord i vardagsrummet som var fint dukat. Morfar och farfar gick runt det och såg till att det såg fint ut. Morfars grammofon var på och de gick och nynnade till symfonin.
Morfar tog vasen och flyttade den till den andra gaveln. Sedan gick han för att hämta servetter. Ida hade kommit så tyst in så ingen hade lagt märke till henne. Farfar kom tillbaka från källaren med läsk och ställde det på bordet.
Sedan fick han syn på vasen och flyttade tillbaka den där den tidigare stått. Han gick till spegeln och speglade sig.
Morfar kom tillbaka med servetter och fick syn på vasen igen. Han rynkade pannan och flyttade den. Farfar vände sig om och fick se vasen.
- Men vad i hela friden, vem är det som flyttar vasen hela tiden!
- Ja, jag tycker det samma, det är någon som flyttar den, sa morfar.
De såg på varandra. Ida började skratta och gick fram till dem.
- Alltså, ni är inte riktigt kloka! Vad är det ni håller på med?
- Det är Johan som går och flyttar vasen hela tiden, sa farfar.
- Jag, det är ju du!
- Men vad är det ni gör sa Ida, varför gör ni det så fint?
- Vi har bjudit hit Antons vänner ifrån Stockholm, sa morfar, visste inte du det?
- Jag, sa Ida, jag visste ingenting! Farfar tittade på klockan.
- De kommer om en timme, du får nog gå och duscha och klä om nu, sa han.
- Men varför har ni inte sagt något, sa Ida stressat, hur ska jag hinna göra mig i ordning på en timme och vad ska jag ha på mig!
- Vi har glömt, sa farfar, jag trodde att du visste.
- Hö, glömt, sa Ida och gick till badrummet.
Hon duschade så fort hon kunde och gick sedan in på sitt rum. Hon slog upp garderobsdörrarna på vid gavel och såg på kläderna. Hon hade ju ingenting att ha på sig. Hon tog alla kläder och speglade sig. Nej inte den, och inte den…
Vad skulle hon ha? Tillslut hittade hon ljusgröna byxor och ett vitt linne. Hon han precis dra borsten igenom håret, då det ringde på dörrklockan. Farfar öppnade.
- Goddag, goddag, kom in.
Det kom tio personer.
De hälsade på morfar och Ida.
- Men vad stor du har blivit lilla Ida, sa en tant, hur gammal är du nu, elva?
- 13, sa Ida.
- Jasså, tänk vad tiden går fort.
Ida suckade.
- Hur är det, sa morfar till en gubbe, var det svårt att hitta hit?
- Ursäkta, sa gubben?
- Var det svårt att hitta?
- Va?
- VAR DET SVÅRT ATT HITTA HIT! NI HAR JU ALDRIG VARIT HÄR, sa morfar.
Gubben såg frågande på morfar. Farfar gick fram till dem.
- Hade ni problem med att hitta hit?
- Nej då, sa gubben, vi behövde bara fråga om vägen en gång.
- Ja, ja, sa farfar, det kan var svårt att hitta ibland - Var så goda och sitta ner! Alla satte sig och morfar viskade diskret till farfar.
- Var det så jäkla svårt att förstå?
Farfar log.
- Hysch.
Morfar och farfar satte sig också ner och snart var samtalet igång.
- Har du varit i Stockholm någon gång, sa en gubbe till Ida?
- Nej, jag har aldrig haft tid till det.
Några runt om skrattade.
- Du talar ju som en riktig skåning.
- Det är hon ju, sa morfar.
Vissa skrattade.
- Nej, var nu inte taskig.
Man såg på morfar hur arg han blev och Ida blev också arg, men visade det inte.
- Men varför talar du skånska?
- För att jag är skåning, sa Ida självklart.
- Men din pappa kom ju ifrån Stockholm.
- Ja och min mamma ifrån Skåne, sa Ida.
- Men vad är dethär, sa farfar argt och förvånat så alla hoppade till. Vad sitter ni och håller på med? Det är klart att tösen är Skåning. Vad är det för konstigt med det? Jag känner inte igen er. Det är inget fel på Skåne! Slutta genast! Jag ska säga er att Johan är en av de bästa vänner jag har haft. Vad är det för stil och sitta och skratta åt Ida! vilka tror ni att ni själva är?
- Men tog ni på det sättet, sa en kvinna, nej vi menade absolut inte så.
- Hur ska man annars ta det, sa morfar och farfar i en mun och såg förvånat på varandra. Det blev några tysta sekunder.
Ida tog sin talrik och gick ut i köket.
- Tack för maten gubbar, sa hon.
- Var så god älskling, svarade farfar.
Ida gick ut i köket och såg att någon, antagligen morfar, blivit tvingad att göra en tårta, men sedan struntat i det.
Hon tog grädde, sylt och allt man behöver till en tårta och fortsatte på tårtan. Hon hörda att de inne i vardagsrummet börjat prata igen och fått en god stämning. Vad skönt, tänkte hon, tänk om det hade fortsatt så hela kvällen.
Efter en stund gick Ida in och tog alla tallrikar och gick ut med dem i köket.
- Vilken duktig flicka du är, sa en kvinna.
- Ja, sa farfar, hur hade vi klarat oss utan dig?
Ida log.
- Det hade ni inte…
Efter en stund sa farfar.
- Nu var det ju så att vi hade tänkt bjuda på tårta, men Johan han kände att…
- Ja tårtan är här, avbröt Ida, så ni kan komma och ta. Här finns även småkakor.
Morfar och farfar såg så förvånade ut att alla runt omkring skrattade.
- Gjorde du den ändå, sa farfar till morfar, du sa ju att det bara blev skit av tårtan.
- Nej jag gjorde inte den, sa morfar.
Farfar såg på Ida.
- Var det du?
Ida log och nickade.
- Nej, sa en man, hon är ju för duktig!
- Men kakor, sa farfar, är det inte bara gamla torra vi har. Jag letade efter riktiga kakor men vi har visst inga.
- Jo, sa Ida.
- Va, sa farfar, var hittade du dem?
- I frysen…
Alla runt om skrattade.
- Ja, var så god och ta, sa farfar.
Tårtan blev uppskattad och det blev en lyckad kväll.
Morfar visade sin skivsamling och det visade sig vara tre andra gubbar som också gillade det. Farfar tog fram sitt schack och det blev en stor turnering. Ida stod och såg på en lång stund.
- Kom och var med, sa farfar, du kan möta Bertil.
- Ja sätt dig här så ska vi se om jag klarar dig, sa en man med mörkt hår och brun kostym. Det var lätt för honom att prata, men Idas skicklighet tog alla med häpnad. Hon vann över Bertil och det slutade med att hon vann hela turneringen. När alla hade åkt, gick Ida in på sitt rum och tog på sig pyjamas. Hon hörde morfar och farfar stå och prata ute i vardagsrummet. Hon öppnade sin dörr försiktigt på glänt.
- Jo, sa morfar, förlåt för det ikväll.
- Förlåt, sa farfar, det är verkligen inte du som ska be om ursäkt. Det var dem! Jag kände inte alls igen dem. Jag är så glad att jag kom till dig och Ida här i Skåne, annars hade kanske jag också tänkt och ressonerat så som dem. Jag är så glad att jag kan känna att det finns lite Skåne i mitt hjärta.
Morfar nickade.
- Ja, Stockholmare eller inte. Det behöver inte vara något fel på dem och du är ett så gott exempel!
De tog varandra i hand och skrattade. Ida stängde dörren och lade sig i sängen. Hon somnade med ett leende på sina läppar.

Av Batrice Bengtsson 01 sep 2005 16:57