En tidig morgon

Efter festen var det bara jag, du och din kompis som ville fortsätta ner på stan. Det hade börjat ljusna fast att klockan inte var så mycket, det var mitt i sommaren och det luktade fukt och smutsig förort. Jag hade gillat dig i nästan ett år - du hade långt hår uppsatt i en slarvig tofs och gick slängigt med armarna. När du log kunde jag inte annat än att böja mig fram och pussa dig på kinden, det gjorde jag flera gånger medan vi gick in mot stan. Din kompis var rätt borta och gick lite för sig själv, släpande. Han tog fram det sista ur den genomskinliga plastpåsen, inte så mycket kvar till en och en halv joint ungefär. Han vände sig om och frågade om vi skulle gå upp i parkeringshuset och sätta oss och rulla. Du nickade och jag orkade inte säga emot. Parkeringshuset såg ut som en bröllopstårta med flera våningar - våningen över var en aning mindre i omkrets än den precis under. Alltihop i grå hård betong. Vi andades tungt när vi gick bilvägen runt, runt i brant uppförsbacke. Ingen av oss sa något. Jag såg att du fick svettpärlor i nacken. Ville sträcka ut handen och stryka bort dem, men orkade inte. Högst upp på betongtoppen var det långt ner till marken och vi kunde se ut över hela östra stan. Det låg ett ljusgult, mjukt lite disigt sken över allt. Vi hasade ner längst den knottriga väggen bredvid din kompis som redan satt och hämtade andan med benen brett isär. Vilken jävla kondition. Det var nästan vindstilla vilket gjorde det lättare för din kompis att lägga ut det bruna gräset i Rizzlapappret, slicka på kanten och sno runt. Han hade vana fingrar, behövde knappt titta ner utan gjorde allt som av ren reflex. Skrapade till sig lite skräp och synade högen med sina flåttblänkande händer, smala fingrar, det var en liten pinne han sökte. Det fick duga med ett torrt grässtrå. Petade ner det tobak blandade gräset i pappret, vred till och bad dig om en tändare. Du grävde i fickan på din munkjacka. Jag kisade mot solen som började gå upp och väntade på att det skulle bli min tur att dra ett bloss. Mina knän värkte och jag la en hand på ditt lår. Du klämde dina läppar hårt mot det tunna pappret och när du blåste ut den tjocka röken silades den i håret på din mustasch. Jag log lite men sa ingenting. Ibland kan du ta sånt som kritik, men du är bara larvig. Du vet att du är det finaste som finns för mig. Eller hur?

Vi hörde inte att ni kom utan såg er först när ni stod vid kanten och lutade er ut. Ni var två stycken som såg likadana ut, mörka smala långa med kort djupsvart hår. En till person stod bakom er och gestikulerade samtidigt som han speedat pratade till er, Jag kunde inte höra alls vad han sa bara hur hans läppar särades och stängdes i rekordfart. Han var kortare, lite satt och hade tjockt risigt ljusbrunt hår kammat bakåt. Du och din kompis såg dem också, men orkade inte bry er. Jag tog bort min hand från ditt lår och började titta på mina naglar. Varför blir man alltid skitig under dem efter en kväll ute? Tvättade jag inte händerna förut efter att ha kissat? Jag pillade lite förstrött med tumnageln under pekfingernageln. Jag kände mig trött och slö. Huvudet tungt som om det var fullt med seg slime som kluckade runt så fort jag rörde på det. Din kompis fingrade med de sista som fanns kvar av gräset.

Jag såg att ni hade slutat luta er ut och att den satte killen tog fram något från sin slappa slitna ryggsäck. Ni fick varsin. Burk? Flaska? Förde de mot era näsor och tog djupa andetag. Flinade mot varandra emellanåt. Vad fan var det där? Vad fan brydde jag mig?

Vi skickade runt den sista ganska löst rullade jointen och sket i er. Hade ni ens lagt märke till oss? Dina svettpärlor hade torkat in och du luktade lite fränt. Jag började frysa och smög in min arm under din. Du tittade slött på mig med vattniga ögon. Du var hög. Din kompis satt med huvudet i sina händer mellan sina knän. Han var också rejält hög. Jag kände mig mest trött. Lyfte blicken och såg att ni fortfarande sniffade på de där grejerna ni fått av er kompis i lila metallic och silver. Stundtals ryckte ni till, så som man gör precis innan man ska somna, omedvetet och hårt. Ni fortsatte att flina. Sen nickade ni till varandra som i samförstånd. Bestämt för att vara så borta som ni verkade vara. Du hade också satt ditt huvud mellan händerna och gungade svagt fram och tillbaka med överkroppen. Bara mina ögon såg trött på medan två kopior med gängliga kroppar tog varandras händer och började gå bort från den kanske meterhöga kanten på den bröllopstårtaliknande parkeringshuset i grå, hård betong. Er kompis var försvunnen. Solen hade nästan gått upp, men det var fortfarande dimmigt och allt kändes som i en dröm. Suddigt. Ungefär tio meter från kanten stannade ni och vände er om. Återigen tittade ni på varandra, inte så bestämt den här gången utan flackandes med blickarna och vajandes med kropparna. En av er flinade till med den breda munnen. Jag var som en hemlig åskådare som inte betalat min biljett utan smitit in bakvägen. Ingen visste att jag var där, men jag hade hittade mig en bra plats - nästan bättre en de som betalat en förmögenhet för att sitta på parketten. Det här var dock bara en dålig skolteater med nervösa amatörskådisar. Skulle jag orka se slutet? Men det gick fort. Jag hann knappt tänka klart tanken. Ni tog sats med era långa osäkra Bambi-ben och på någon sekund nådde ni den låga knottriga kanten - densamma som vi satt lutade emot - och på ytterligare någon sekund var ni över den. Ni höll fortfarande varandra i händerna. Krampaktigt och svettigt med era alldeles för långa knotiga fingrar. Ni Smälte ihop. Smällde i våningen under tillsammans. Samtidigt.

Du och din kompis vaknade till och alla stirrade vi mot kanten en hundrafemtiometer bort. Vem hade mobil? Vad var numret nu igen? När vi gick i skolan var det fortfarande 90 000. Fan va knapparna är små nuförtiden. Dina svettiga fingertoppar slant på de neongröna plastknopparna, det pep till ibland. Annars var det knäpptyst. En tidig morgon mitt i sommaren och jag undrade om era små köttiga hjärtan slog eller blödde?

Av Karin Lycke 12 aug 2005 10:39