Dublin - hjälpsam storstad

Det svenska smörgåsbordet och den svenska gästfriheten är det fortfarande inga större fel på, men hur är det ställt med hjälpsamheten vänner och grannar emellan? Den lär fortfarande kunna hittas på landsbygden och i små samhällen, men hur är det i våra storstäder?

Visst, att trumma ihop ett lagom gäng kompisar för exempelvis en flytt brukar inte vara något problem - i synnerhet inte om det vankas käk eller någon annan smaklig kompensation för besväret och småsaker brukar heller inte vara något problem att få hjälp med, men hur gör vi om problemet är stort?

Mitt besök varade bara några dagar, men jag bodde nu i en irländsk familj bestående av man, hustru och tre småbarn i en av Dublins förorter och livet blev därför mycket irländskt. På lördag eftermiddag ringde telefonen hos mitt värdfolk. Det var en kompis till far i huset som behövde hjälp, eller rättare sagt hans bror. Min värd förklarade efter samtalet att brorsan till en av hans kompisar hade köpt ett hus som nu höll på att renoveras. Han behövde hjälp med att få in en balk i huset och min värd ställde genast upp på att åka dit och hjälpa till. Jag fick följa med om jag ville, men det var absolut inget tvång.

Nyfiken som jag är, bestämde jag mig för att följa med och hoppade in i bilen som kom för att hämta oss. Efter en färd på sådär en kvart var vi framme. Huset såg rätt snyggt ut på utsidan och att den nye ägaren hade lagt ner mycket jobb och pengar på det var inte svårt att förstå. Så var det den där balken som skulle in i huset. Det var inte vilken liten balk som helst…

Uppallad på betongblock låg en I-balk av närmare två meters längd med en påsvetsad stålplatta om dryga tre decimeters bredd och en tjocklek av ungefär en och en halv centimeter! En liten bit av balken hade redan kommit in genom det öppna fönstret, nu skulle "bara" resten av den in i huset. Jag är inte ingenjör, men så mycket fattade jag att I-balken i sig vägde mycket och den påsvetsade plattan vägde säkert nästan lika mycket - med andra ord: det var en djäkligt tung grej som skulle in i kåken.

Det är kanske bäst att redan nu erkänna att jag med ens blev väldigt mycket besökande turist och det var nog bäst så. Lämpliga kläder för sådant jobb hade jag inte i bagaget och minsta lilla missförstånd kunde blivit fatalt, varför jag föredrog att inta observatörsplatsen vilket de andra skojade vänligt med mig om.

Med plank som hävstänger och rullar av rundjärn att glida på började balken mödosamt baxas in genom fönstret. Efter några decimeter var det stopp. Problem löstes, uppallningen revs ner och byggdes upp på nytt, nu på ett mer passande ställe och så blev det ytterligare några lång- och mödosamma decimeter.

Så småningom hade heffaklumpen kommit så långt in i huset att merparten av vikten istället låg där. Då revs pallningen utomhus på nytt och flyttade inomhus istället och så gjorde även hela det ihoptrummade gänget. Lite nyfiken var jag ju förstås, så även jag smet in och tittade från insiderperspektiv.

Huset såg ju prydligt ut från utsidan men insidan var bland det värsta jag någonsin sett. Undrar just vilka som bott där innan den nuvarande ägaren; ett laddning övervintrande hippies, kanske? Nåja, husägaren är ung, ensamstående och fixar till huset bit för bit med ett mycket övertygande resultat. Det sades även att han fått det billigt, åtminstone med Dublinmått mätt, och det förvånar mig inte.

Sakta men säkert kom den påbyggda balken in i huset. Några centimeters baxande, det klingade till av rundjärn som föll i golvet, upp med dem igen, ytterligare några centimeter och ljudet av prylar som föll i golvet. Till sist hade hela mackapären kommit in i huset. Någon undrade diskret hur den skulle komma upp på sin plats i taket, men föredrog att inte utmana risken för påbackning på uppdraget. Tydligen ska den ersätta en bärande vägg som ska rivas ner så ett rum blir lite större och det kan nog behövas. Av tradition är rummen inte särskilt stora i irländska standardhus om man ser dem med svenska ögon.

Risken för mer jobb var nog liten, för luften verkade även ha gått ur "uppdragsgivaren" efter över en timmes hårt jobb, varför alla tackades så hjärtligt för hjälpen och så drog de hem till sitt igen. Själv hade jag en känsla av att en sak som denna hade varit svår att lyckas övertala även de bussigaste och mest hjälpsamma kompisar att ställa upp på här hemma. I Dublin sågs det som självklart att ställa upp och hjälpa till. Å andra sidan, om detta nu hade utspelat sig här är jag ganska säker på att man bränt upp några långhål i balken och stålbiten, satt i schacklar och kätting och istället dragit in dem var för sig i huset och svetsat ihop dem på plats. Då hade det nog gått att engagera vän- och bekantskapskretsen här också.

Av Staffan Huss 08 aug 2005 09:22