Jag vägrar att vara rädd

En period i våras verkade särskilt Expressen vara på hugget med alla löpsedlar av typen "du kan dö, så skyddar du dig". Inte nog med att det är farligt att vistas utomhus på grund av alla brottslingar oftast med utländskt ursprung som bara väntar med att hoppa på oss, bröd är också farligt. Visserligen mildrade Expressen sin varning senare, men man fick i alla fall en olustig känsla av en hotbild baserad på bröd. Socker fick också en lömsk innebörd; i en upplaga fick man exempel på det dolda sockret som lömskt gömmer sig i våra livsmedel. En lång lista på sjukdomar som man kunde få av för mycket socker. Dessutom kan man få problem med vikten!

Expressens anti-onytta kampanjer verkar också gå stick i stäv med det som Marilyn Manson hävdar i "Bowling for columbine" nämligen det att etablissemanget hetsar oss till konsumtion genom att uttnyttja vår rädsla att inte bli accepterade; köper du inte den här hudkrämen kommer din flickvän aldrig att älska dig, bla bla. Expressen verkade snarare hetsa oss till att inte konsumera, utom möjligtvis hälsosam mat. Men i slutändan kanske man inte ska anklaga pressen för att skrämma upp oss, det gör vi så bra själva.

Hur som haver så kanske inte vi svenskar är det fegaste folket i världen, jag kan inte jämföra, men vår rädsla har begränsat vårt livsrum betydligt, särskilt hos kvinnor. Katarina Wennstam beskriver i sin bok "En riktig våldtäktsman" hur hon och hennes väninnor gratulerar varandra till att inte ha blivit våldtagna när de har varit i minoritet bland ett gäng killar. Wennstam beskriver också när hon går ensam ute i mörkret utan att vara särskilt rädd. Hon vet nämligen, det som statistiken ständigt visar; när en kvinna råkar ut för våld är det för det mesta någon närstående som är våldsutövare. Och våldet på stan sker sällan oprovocerat. Chansen att vi vanliga fega människor ska bli påhoppade av någon mordisk främling är alltså ganska liten.

Varför är vi då så satans fega? En arbetskamrat till mig, fyrtio plus, berättar att hon tycker det är läskigt att gå till tunnelbanan klockan nio på kvällen, vi kan väl gå ihop? En annan ung tjej som bodde i Uppsala förut men som flyttat till en småstad berättar hur trevligt det är, inte bara för att hon slipper storstadsstressen, utan "för att hon inte känner sig trygg i Uppsala" Detta trots att vi vet att det är störst risk att bli skadad av en närstående. Själv vägrar jag att vara rädd förrän en kille/killar faktiskt hotar mig fysiskt. Som patetiskt mobboffer var jag jämt rädd under min uppväxt, och nu får det faktiskt räcka.

Om man nu måste vara rädd, varför är vi inte mer rädda för de mer troliga hotbilderna? Varför får vi inte fler råd om hur vi ska skydda oss mot närstående? Tanken att den du älskar mest också kan skada dig mest är väl för smärtsam. Bättre då att vara rädd för otäcka våldtäktsmannen. Sitter det inte en där i busken?

Av Eleni Schmidt 28 jul 2005 12:31