U-landsbistånd till ingen nytta!

Skuldavskrivning och ökat bistånd skall få världens fattiga länder på fötter är den goda tanken. Men faktum är att u-hjälpen hittills mer stjälpt än hjälpt. Betydande delar av de resurser som betalats ut har förfuskats eller gått till länder som fört en destruktiv politik. Forskning och biståndsutvärdringar har också visat att högt bistånd har minskat reformtakten i u-länder och bidragit till korruption.

Studerar man siffror över bistånd och tillväxten i ekonomin för mottagarländer är det lätt att se att det inte finns något positivt samband. För Afrikas del tycks sambandet vara det motsatta: ju högre bistånd till ett land är desto lägre blir tillväxt.
Källa: World Development Indicators Online.

Forskare som William Easterly vid New York University konstaterar i en stor studie av bistånd till 88 länder mellan 1965 och 1995 att det bara fanns ett land som haft det utvecklingsmönster som biståndsgivarnas modeller förutspått, dvs där biståndet ökat investeringarna och att dessa i sin tur ökat tillväxten.

Biståndsgivarna tenderar att ge mer pengar till länder som missköter sin ekonomiska politik än till länder som reformerar politiken. I en studie från Världsbanken konstateras att bara i ett av 41 studerade mottagarländer fördes en politik för institutioner och makroekonomisk miljö som kunde klassificeras som bra.

Under 50 år har det givits ungefär 2.300 miljarder dollar i bistånd. Mellan 1970 och 2000 var biståndet till Afrika ungefär 400 miljarder dollar. Hur förklarar man att biståndet överlag gjort så liten skillnad - och att det till och med haft negativ inverkan i många länder?

Flera anledningar kan urskiljas. Många bidragsländer införde tidigt planekonomi som fick katastrofala konsekvenser. Biståndet till sådana länder tillförde inget mer än att befästa dessa diktaturers makt. Åtskilliga miljarder dollar har exempelvis gått till länder som Nicaragua, Tanzania, Zambia och Zimbabwe som under långa tider var och i vissa fall fortfarande är bestämt inriktade på en viss politik trots att denna ökade fattigdomen. Inte helt förvånande var det svenska biståndet - under vänsterns hurrarop - koncentrerat till flera av dessa diktaturer.

Ett annat skäl bland många är den korruption som florerar i flertalet bidragsländer och som speciellt i Afrika har sin grund i starka klan- och stamrelationer. Det finns mängder av berättelser om hur släktingar, klan- och stamfränder till nyvalda presidenter i afrikanska länder formligen belägrat presidentpalatsens omgivningar i väntan på belöningar och ämbeten. Personligen tror jag, i likhet med många andra som vistats en del i Afrika, att dessa starka klan- och stamförhållanden är ett gigantiskt problem som till följd av politisk korrekthet - i inte minst Sverige - tyvärr är ett tabubelagt ämne att diskutera.

Mottagarländer lär sig, liksom vi privatpersoner, att snabbt anpassa sig till bidrag. När det gäller bidrag till förändrade infrastrukturer - jordbruksreformer till exempel - reformerar man sällan sina ekonomier eftersom mer pengar ändå betalas ut. Kenya, exempelvis, fick vid fem olika tillfällen bistånd för att genomföra en jordbruksreform som ännu inte gemomförts.

Till Indien och Kina, som är de två länder som tillsammans fortfarande samlar en majoritet av de extremt fattiga i världen, är biståndet lågt. Det uppgår till ungefär 1 dollar per person. Men den ekonomiska tillväxten är hög. Det kan jämföras med biståndet till exempelvis Ghana 44 dollar eller Zambia 54 dollar där man har en låg tillväxt. Indien tackar nu också nej till de flesta biståndprojekt. Det har förvisso inte hindrat Sverige från att skicka en båtlast pianon till landet för att öka demokratin i landet.

Vad göra blir då frågan? Enligt min uppfattning bör bistånd enbart ges till projekt som syftar till att främja utbildning och hälsovård. Punkt. Inga pengar till moderna traktorer och komplicerade vattenanläggningar som står och rostar sönder eller bidrag till av statliga byråkrater i väst utarbetade utopiska jordbruksreformer. Utan bara till det som missionärerna redan för över hundra år visste fungera. Utbildning och hälsovård. Det är grunden för all utveckling.

I Sverige och många andra västländer för övrigt har vi haft en tendens att mer diskutera kvantitet än kvalitet när det gäller bistånd. Det måste vi komma bort ifrån. Lika så att skylla enskilda bidragsländers huvudlösa politik på sviterna av en 50 år gammal kolonialism.

Indien, Kina, Taiwan, Sydkorea, Singapore, Thailand med flera länder har lyckats eller är på väg att lyckas ta sig ur fattigdomsfällan. Hur har man gjort? Juridiskt klara regler för både medborgare och företag som stimulerar utländska investerare kombinerat med en klar marknadsekonomisk filosofi hos regeringsmakten är receptet. Denna insikt saknas främst i Afrika men även hos många tyckare i väst. Själv är jag övertygad om att byråkratiska hinder att starta företag, korruption jämte tullmurar och handelshinder inom Afrika är betydligt allvarligare problem för ekonomiska framsteg än den rika världens subventionerade jordbruksexport.

Men visst, det verkar vara enklare för många att uppdela världen i närande och tärande och att diskutera procentsatser av BNP.



Källor: Världsbanken, SIDA, Timbro briefing papers 03.

Av Lars Nilsson 25 jul 2005 11:42