Ernst säljer drömmar

Förra veckan byggde Ernst lät bygga en gärdsgård som skulle kosta 35 000 för oss vanliga dödliga. Han gjorde även saft och blev tårögd i hänförelse över sin idé till en trappa av brädlappar. Vidare byggde han en oanvändbar väggljusstake som man kunde klämma fast saker i och en liten minitrappa att kliva över gärdsgården på. Slutligen sörplade Ernst vin, tre sorter, med foten i vattnet på en brygga tillsammans med goda råd från en sommelier som hade skor på sig. Det hanns också med att besöka Tittartorpet.

Hur kan ett 30 minuter långt program innehålla så många olika element och ändå vara så seeeeeegt?

Jag ingår i den målgrupp som Sommartorpet vänder sig till: Kvinna i 30-årsåldern som gillar design och inredning, men som framför allt gillar att läsa om inredning och se det på TV. Det är därför Ernst nu tronar i ensamt majestät i rutan.

Övriga medprogramledare var bara utfyllnad mellan de praliner som Ernst serverade oss i programmet, och inte minst som vi förmodas drömma att han ska servera oss iklädd endast ett par slitna jeans eller snickarbyxor. För visst är det så, SVT? Varför får vi annars se Ernst posera i ett hörn på det nylagda golvet, i motljus vid ett fönster som går från golv till tak? För att det lyfter fram "materialet" eller "strukturen"?

Ernst säljer drömmen om sommaridyll till oss stadsråttor som tror att alla på landet inreder som i tidningen Lantliv - med gigantiska öppna spisar som "plockades fram under lager av tapeter" och såpskurade golv med breda tiljor som ägarna helt oväntat grävt fram och återställt.

Det här är verklighetens sommartorp: Man köper en sunkig kåk från sextiotalet med eternitplattor på väggarna för att nollåttorna har invaderat regionen och drivit upp priserna så att minsta byggbarack kostar två miljoner bara på grund av tomtpriset. Sedan försöker man göra vad man kan med huset utan att det ska kosta något, och det blir faktiskt rätt fint även om man har kvar det rosa badrummet med kombinerad toapappershållare och askfat i mörkbrunt glas.

På vintern fryser rören sönder för att huset är för långt iväg för att man ska ha hunnit vidta åtgärder innan kylan sätter in. Man måste ha billig dålig stereo och tv för att det inte ska vara stöldbegärligt. Har man otur finns det en permanentboende granne som missköter sitt hus och låter ett rör som har sprungit läck stå och spruta ut vatten i ens trädgård som långsamt förvandlas till sankmark utan att kommunen ingriper.

Tror ni mig inte? Det är min familjs sommarstuga jag pratar om. Den är verklig och vi älskar den.

Familjen Lantliv ligger numera hukad och såpskurar tills knäna blöder för att få den Rätta Ytan, den som inga hundar får sätta sin tass på och inga småbarn kleta och kladda på. De får inga gäster längre för att folk har tröttnat på att mammans och pappans munnar blir till hårt ihopknipna streck på grund av spillrisken om man står och pratar i köket med ett glas rödvin i handen.

Ni kanske har sett filmen Fyra nyanser av brunt? Tänk på stackars Henrik Schyfferts frustrerade pensionatägare. Tänk på hur han har kämpat för att få allting JUST SÅ som Ernst skulle tycka om. Och tänk på vilken vansinneskarusell som går igång när hans två smaklösa föräldrar anländer med mammans danske älskare Perikles i släptåg och överlämnar en ful kitschig trägubbe. Då rasar korthuset och sen är det klippt.

Ernst, är det så du vill att vi ska ha det i sommarsverige?

Tänk på det medan du syltar och saftar.

Av Annika Nilsson 25 jul 2005 11:26