Cancersjuk i Israel

Trots att jag vanligtvis är sparsam med läkarbesök, beslöt jag mig för att gå till doktorn. Som hastigt skrev några ord på en lapp och sade åt mig att omedelbart åka till öron-näsa-hals-kliniken i Tiberias. Hysterisk doktor, tänkte jag, men gjorde som hon sade trots 35 grader i skuggan och en luftfuktighet som i tropikerna.

Näsdoktorn gillade inte min knöl och kallade in en kollega.
"Du behöver göra datortomografi", sade han. Brådskande. Du är väl inte gravid?
"Jo", svarade jag förnärmat. I tjugonionde veckan Trodde han att jag var sådär fet i vanliga fall?
Doktorn slet de få testarna han hade kvar på skulten, skrev något halvt oläsligt på ett papper, och skickade iväg mig till datortomografin. "Misstanke om onkologisk process", stod det på lappen.

Sjukvården i Israel, och jag antar även på andra ställen i världen inklusive Sverige, är inte speciellt inriktad på att ta hand om folk som envisas med att vara sjuka på mer än ett sätt. Efter att jag förutom min graviditet och min misstänkta cancerknöl även lyckats dra på mig en illasinnad sjukhusbakterie under operationen som tog bort knölen, skickades jag runt mellan kvinnokliniken som ansåg mig frisk, öron-näsa-hals, infektionskliniken, hudkliniken hade konstiga röda fläckar på halsen, ögonkliniken till följd av infektionen hade ansiktet svullnat upp och stängt ögat och fan vet om inte några till. Alla föreslog åtgärder som i otaliga fall krockade med de andra läkarnas instruktioner, speciellt kvinnoläkarnas. Jag kände att jag till varje pris måste skydda mitt ofödda barn mot så mycket onödig behandling som möjligt. Å andra sidan måste jag samarbeta med läkarna för att själv bli frisk. Men jag hade tur: när allt såg hopplöst ut beslöt en av näsdoktorerna sig helt frivilligt för att åta sig rollen av koordinator, kallade in ett möte med alla inblandade - inklusive mig och en god vän med medicinsk utbildning - och föreslog en övergripande plan. Jag kände för första gången att någon över hela ansvaret, samtidigt som de lät mig ta del i beslutsprocessen, få en "second opinion" till deras förslag, och välja på vilket sjukhus jag ville behandlas. Jag sågs som en fullvärdig medlem av människosläktet med intakt hjärnkapacitet och inte bara som patient. Det var otroligt. Under de tre månaders sjukhusvistelse som följde, skulle jag till min förvåning inse att de läkarna inte var de enda av sitt slag.

Samarbetet gav resultat: när resultatet av biopsin visade att jag hade en speciellt agressiv form av lymfom, forslades jag omedelbart till BB för att föda barnet. Mer tur: medan vi väntade på svaren hade jag nått vecka 34 och det ansågs att barnet, med lite hjälp av steroidinjektioner, skulle klara födseln. På lördagkvällen den 27 september 1998 föddes lilla Ahinoam, två kilo, och rusades omedelbart till prematuravdelningen, där de redan väntade på henne. Två dagar senare gick jag igenom en serie tester, på torsdagskvällen lades jag in på avdelningen för hematologisk onkologi på Rambam-sjukhuset i Haifa, där det fanns specialister på just min cancerform, och på fredagsmorgonen fick jag min första kemobehandling - elva dagar efter att jag fått de slutgiltiga provresultaten.

Goda vänner undrade i början lite oroligt om det inte vore bättre att få behandling i Sverige? Israeliska sjukhus, speciellt i landsorterna, är stökigare, rörigare, överbelagda, har massor av besökare och verkar ha byggts enligt principen oj-nu-har-vi-lite-pengar, låt-oss-bygga-en-avdelning-till utan någon långsiktig planlösning. Golvplattorna är visserligen rena, men stammar i åtskilliga fall från 50-talet. Inte alla sängar är supermoderna, besöksstolarna i de trånga korridorerna opolstrade, toaletterna små och enkla. Men behöver man en läkare, så finns de. De blir inte förolämpade om man hejdar dem i korridoren och pratar med dem, de svarar själva i telefonen och finns till hands när man behöver dem. När jag efter avslutad behandling fått provsvaren från den senaste datortomografin, och såg orden "förtjockning av slemhinnan" och höll på att svimma av rädsla, ringde jag genast till min läkare har sedan sju år samma läkare. Ingen har ens tänkt tanken att jag skulle behöva byta på hans sökare. Inom en kvart ringde han tillbaka, lät mig läsa svaret, förklarade att det inte var något farligt och att jag inte behövde oroa mig. I vanliga fall skulle jag behövt vänta i fem dagar, tills nästa planerade läkarbesök. Fem dagar av ångest som han med ett tio minuters telefonsamtal sparade mig.

För en cancerpatient som väntar på provsvar, eller ännu värre - på behandling, är varje dag en evighet. Det är omänskligt att låta folk vänta i långa tider, även om det ur medicinsk synpunkt kanske är försvarbart. Och när man då skickar dem ett brev om att behandlingen skjutits upp, har gränsen nåtts. Ingen israel skulle godta ett sådant besked utan vildsinta protester. När jag läser rapporter om svensk cancersjukvård begriper jag inte att patienterna inte står framför regeringskansliet eller landstinget och skriker ut sin frustration och vrede. Är svenskarna för väluppfostrade, eller är deras förtroende i systemet så stort att de faktiskt tror att de får adekvat behandling i tid? Israeler har inget speciellt förtroende i systemet, men enligt min personliga erfarenhet naturligtvis finns det också andra åsikter tycks det som om den offentliga israeliska sjukvården, trots överbeläggning, enorm arbetsbörda för speciellt de unga läkarna och alla möjliga logistiska och finansiella fel och brister, ändå till stor del gör sitt jobb - att ge bästa möjliga medicinska och mänskliga vård. I tid.

Av Anna Veeder 08 jul 2005 16:28