Stackars alla äldre människor

Strindberg skrev att det var synd om människorna, men att jämföra Linda med August är väl att ta i.

Gösta Ekman den äldre skrev en tidig biografi: "Den tänkande August." Hasse hans son skrev Patrasket. Är vi nu tillbaks där vi började? Vi tar en till.

August Bournonville. Danmarks mest kände, avhållna, beundrade ballettdansör fyllde 200 år. En av hans baletter Napoli skulle uppföras på det Kunglige härom veckan. Den röda mattan var utrullad. Kronprinsparet, drottning och prins skulle övervara föreställningen, som direktsändes i TV. Solen tittade fram, folk i tusental samlades, limousinerna kom, utstigande kungligheter möttes med jubel och hurrarop. Vinkade, gick in och efter tio minuter var Kongens Nytorv folktomt. Varför är danskar så spontana glada för sitt kungahus? Vågar visa sin sympati. Jag vill upprepa hustruns ord, när vi såg kortegen med det nygifta kronprinsparet, därefter hyllningarna på Amalienborgs slottsplads.
"Jag visste inte att det fanns så många danskar."
"Man behöver ju inte vara en August, bara för man heter Anton", menade Morfar.

Nypotatisen ligger i sin låda. Priset 20 kr, avskräcker inte. Tar en plastpåse, öppna denna är näst intill en omöjlighet. Någon har tidigare, för hand plockat till sig, av läckerheterna. Likaledes jag, men blir avbruten. En yngling upplyser: det är förbjudet att sortera potatisen.
"Snälla du, jag sorterar inte potatisar, plockar bara till mig de jag tänker köpa", svarar jag med ett av mina elakaste leende.

Jag minns forna tiders "hökare". Väntade vid disken, nu var det min tur, beställer, allting blev vägt, inpackat och överlämnat, mot betalning. Vit skärmmössa lyftes, med bockning, samt tack för besöket. Detta händer ännu, i vårt grannland Danmark. Kallas, på fornsvenska, service.

Läser med förfäran, slår ihjäl sin mamma, får ärva millioner. Psykiskt sjuk vid gärningens utförande.
Dubbelmördare. Lämnar två flickor att frysa ihjäl, tar deras bil. Straff åtta år. Rymmer två gånger.

Ulf Olsson Helenas och Jannikes baneman. Psykiskt sjuk. Minns inget.

För något år sedan mördades en tonåring, i ett rollspel.
Gärningsmännen redan ute. Ur led är tiden.

Jämfört med ovan relaterade, är jag villig att frikänna Billy Butt. Under mina år har jag sett många exempel där kvinnor och män låtit sig lockas, mot löften om roller eller liknande. Den, som nekar till att "sängkammarvägen" är den kortaste, till framgång, är inte ärlig. Ifall de blir lurade på "konfekten" är det den resandes ensak. Anser jag.

Trodde vår släkt var ett unikum. Alltid är det någon, som är på kant med någon annan. Frågan vid stora släktmöten, kommer de, kommer inte vi. Mor och hennes syster träffades, då det var goda år. Stora famnen, tårar. Efter fem minuter, kom allt nytt och "nattagammalt" fram. Dags börja om. Varför nu detta? Sistlidna lördag var det avslutning för badarna. I bastun ventilerades "ditt o datt". Plötsligt frågades:
"Eric, hur är det med din son?"
"Honom har vi inte sett på trettio år", blev svaret. Nu haglade replikerna. En hade en dotter, kom bara då det var akut penningbrist. Svärson eller svärdotter hade skapat osämja. Ja, det var inget slut på eländet. Alla hade sitt problem. Ja, så kan det gå i de bästa familjer, menade badarna. Det är inte ens fel att två träter, tyckte de flesta. Tänkte på mig själv. Hade jag något problem. Blev änkeman vid 22 års ålder. En son på två. Mor och far tog hand om hans uppfostran. Nu är han 56, vi har varit godavänner, med uppehåll, mellan varven i 20 år. Vi har det bra. Var och en på sitt håll.
"Släkten är värst" var en trevlig film på 30-talet.
Fars visa ord var "Släkten är bäst, när den hänger, som foto på väggen."

Av Lennart Ekman 29 jun 2005 21:29