Ett tappert försök till smärthet!

Efter en sommar i Frankrike upptäckte jag att något tog emot när jag skulle knyta mina skor. En isande insikt steg i mig om att något icke önskat inträffat. Efter någon dags tvekan steg jag upp på vågen och insåg att det faktiskt var "all time high". Jag hade blivit småfet ja till och med lite mer än så. Minnet av mammas ständiga bantningsförsökt steg upp som en sur uppstötning. Ekot av lågt blodsocker - ur vägen här, kommer en sur bantare - sände en dyster rusning genom ryggen.

Vad gör man då åt detta. Eftersom jag lider av någon form av bakvänd anorexi, oberoende av vikt tycker jag alltid att jag ser smal och snygg tja kanske inte snygg men ... ut i spegeln, så tog det ett tag innan jag insåg att något måste göras. Eftersom tanken på bantning var utesluten mat är ett kärt nöje i tider av medelålder så återstod att försöka öka förbränningen.

Till saken hör att jag aldrig varit speciellt förtjust i fysisk aktivitet. Bollsinne saknas, skolgymnastikens stigmatisering bränner fortfarande. Jag har försökt jogga. Meningslöst: Vart skall jag?, varför så bråttom? Ständigt blir jag förbistprungen, oftast av äldre med lätta och smidiga kroppar. Jag dundrar fram i lågt tempo, stånkande som ett osmort ånglok. Visserligen känns det som en kraftig energiförbrukning men eftersom jag max klarar att springa 150 meter så ger det inte så mycket..

Jag gjorde ett deprimerande besök i ett gym där alla var urläckra strömlinjeformade muskelberg. Min kropp låg långt brevid normen och det kändes inte alls lockande.

Jag sökte stöd hos sakkunskapen som rekommenderade STAVGÅNG. Hur kul är det? Att kliva runt med stavar året runt, på en skala...?

Jag dolde mitt ansikte när jag smög in på Friskis och Svettis på Kungsholmen. Risken att träffa någon på gatan var betydligt större än innanför dörren. Min bekantskapskrets föredrar rökiga krogar och gympar sällan. Efter att ha irrat omkring ett tag och lyckats hitta herrarnas omklädningsrum gjorde jag sålunda ombytt entre på ett medelpass. Mitt psyke klarade helt enkelt inte av att börja med lättpass så det blev ett medelpass i stället. Vilket visade sig vara dumt

En bedövande majoritet damer inträdde i salen och den utlovade manliga ledaren visade sig vara ersatt av en kvinna. Det kändes som ett möte med feministiskt initiativ. Jag greps av en allmänt obehaglig känsla av utanförskap och ställde mig skamset långt bak.

Passet började, först i ganska lågt tempo. Efter två minuter hade jag fått upp pulsen och hjärtat dunkade på - så långt OK. Snabbt blev tempot högre. Ledaren var vältränad, smidig och lätt i kroppen. Hon studsade som en boll - upp och ned. Jag var otränad, osmidig, tung i kroppen och studsade inte alls. Till det kom också det där med koordinationen, jag behöver inte säga mer. Flera gånger under de första 10 minutrarna var jag övertygad om att jag skulle dö. Hjärtat dunkade oroande starkt och kanske inte helt rytmiskt, men jag hade bestämt mig och kan ibland till min stora förvåning vara envis som en gris.

Vi hoppade och skuttade och det blev tyngre och tyngre.. Tjejen som ledde verkade ha blivit tyngdlös, jag låg långt efter och precis när det började svartna för mina ögon räddades jag av att det var dags för styrka, på golvet. Jag sjönk ihop och myglade mig igenom styrkepasset. Sedan fortsatte ca 100 års plåga innan passet var slut.

Skamset sjönk jag ihop i omklädningsrummet med blodsmak i munnen. Lätt illamående tills en man läkaredet är mycket sjukvårdsfolk på gympan fick mig att gå ut och köpa sportdryck. Ingen trolldryck, men jag mådde bättre.

Hade det inte varit för att jag köpt ett terminskort så hade jag nog aldrig gått dit igen. Fem gånger, tänkte jag, fem gånger måste jag försöka. Det lossnade den tredje gången när en rörelse fick det att knaka till i ryggen på mig, och plötsligt blev jag rakare. Årtiondens spänningar släppte.

Den fjärde gången var det en långsam ledare som hade rörelser som jag hann med i, och plötsligt var det som att vi alla med musiken i bakgrunden var samlade i ett enat rörelsemönster och allt som fanns var en rytm och en känsla. Tanken var inte längre närvarande, det var bara rörelse. Stora smidiga och enkla. Vi studsade alla som enkla och klumpiga bollar upp - och ned.

Jag blev såld och gillar numera att gympa i de specialdesignade lokalerna. Ingen skolgympa längre utan något annat. Man lär sig att känna igen ledare som har ett tempo som passar. Att undvika de lätta skuttande och studsande tjejerna eller de maskullina muskelbergen som inte fungerade med min koordination och kropp gick att lära sig. Det finns många bra ledare med lugna och enkla rörelsemönster som också fungerar bra på medelålders grånade småfeta gubbar.

Nu har jag tappat rytmen. Det är mest TV på kvällarna och jag sitter och sväller. En trasig fot stoppade mitt gympande och vanan försvann. Detta således skrivet mest av saknad i väntan på återseendet i gympahallen. Något bra slut har jag inte fått ihop, men så har egentligen inga verkliga historier slut. Det är skillnaden mellan verklighet och saga. Det är bara sagan som har slut, verkligheten fortsätter, och fortsätter och fortsätter, trots glädje och tragedier.

Illustration: Karin Bergstrand

Av Per Bengtsson 12 jun 2005 23:42