Vem granskar granskarna?

Jag har aldrig gillat begreppet feminism, jag har inte gillat ROKS häller. Däremot gillar jag kvinnojourer. Jag tycker de behövs. Man jag kan inte låta bli att undra vad som drev fram reportaget i dokument inifrån. Givetvis fanns det poänger, men visst var journalistens syfte också att etablera sig själv bland skaran av undersökande journalister. Man kan undra varför man gör en sådan sak av ordförandes uttalanden. En besviken, misshandlad kvinna kanske kan få tycka att män är djur. Kvinnor brukar ju ofta kallas ännu värre saker. Att extremfemister inte är speciellt mansvänliga kan väl inte heller vara någon nyhet.

Undrar också varför Jan Josefsson väljer att slå sönder dörrar som inte ens finns i uppdrag granskning. Varför skall riksdagens ledamöter i maj behärska detaljer om ärenden som skall avgöras i höst. Det känns som en billig poäng och jag kan inte låta bli att undra om vi här ser exempel på rent antidemokratiska ageranden. De ständiga försöken att framställa politiker som personer med stor makt som inte bryr sig och är korrumperade känns något tendensiösa. Kanske är problemet att man blåser upp småsaker och ger det stora propotioner

Politiker skall ju vara vem som helst. Du och jag och hon på hörnet, det är ju vi som kan bli politiker. Det är hela tanken att vanliga människor skall företräda oss.

Jag inser när jag skriver detta att det givetvis är bra att politiker blir granskade. Motala, Gävle och fler orter har drabbats av politiker som inte klarat att stå emot frestelserna. Givetvis bra att detta nådde ytan. Men varför känner jag att det börjar bli för mycket?

Ja det känns inte seriöst längre. Man försöker göra hönor av fjädrar och grips av den stora hemska misstanken att det kanske mer har blivit en fråga om journalistens vara eller icke vara än ett rejält prövande av maktens vara eller icke vara. Hursom, saklig kritik och granskning tjänar demokratin medan oseriöst smutskastande underminerar den. Skillnaden är stor och farlig.

Mediemagasinet har en gång granskat programmet Uppdrag granskning och funnit fuskjobb, dåliga underlag och styrda reportage. Men mediamagasinet blev nedlagt, var det för att man hade stört SVT:S guldkalv? Att Jan Josefsson hade blivit ifrågasatt. Hur ser egentligen maktstukturen ut i medakretsarna? Ni ser vad lätt det är att misstänkliggöra någon, fast i detta fall kanske det finns en grund, eller?

Problemet är väl att en av demokratins byggstenar är journalistkåren. Men när granskarna hellre vill synas än att granska, då har vi problem. Då har man tappat sin roll och skadar mer än man gör nytta.

Av Per Bengtsson 07 jun 2005 14:07