Kvinnor och lön - en klassfråga

Med jämna mellanrum larmas om stora löneskillnader mellan män och kvinnor. Man brukar säga att kvinnors lön är 80 procent av vad männen tjänar. Om vi delar upp män och kvinnor i två grupper, räknar ut den totala inkomsten för varje grupp och jämför, då finner vi att den ena gruppen har 20 procent lägre lön än den andra. Den gruppen är kvinnor. Nog finns anledning bli bekymrad.

Dessbättre är denna myt, likt många andra knepigheter som håller igång landets pseudodebatter, en bluff.

Mängder av utredningar är ense om att lokförare, dataexperter, bilbyggare, snickare har samma lön oberoende av kön. Servitriser har samma lön som servitörer och undersköterskor har undersköterskors lön vare sig de är män eller kvinnor. Löneskillnader beror på skillnad i ålder, utbildning, social tillhörighet, yrke och erfarenhet. De beror inte på kön. Detta är uppgifter som alls inte får något genomslag i debatten. Myterna behövs för att folk inte ska börja snacka verklighet.

Nyligen föreslog en statlig utredare att ett Jämställdhetsverk ska skapas. En fråga för verket föreslogs bli "lika lön för lika arbete". Men lönediskriminering är ju redan förbjuden i lag, så varför inte istället kasta de skyldiga i fängelse? Att kvinnor tjänar mindre än män beror på att de är verksamma i låglönearbeten. Frågan är varför de hamnar där. Vad, eller vem, tvingar kvinnor att ta låglönejobb? Eller väljer de själva? Ingen verkar ha frågat dem, just den typen av forskning är sorgligt försummad.

Rådande uppfattning är att kvinnor inte väljer utan att de tvingas ta låglönejobb. De är offer för den manliga strukturen som kräver kvinnor i underordnad ställning. Självfallet vill de inte vara undersköterskor, förskolelärare, städare, expediter, de vill något annat, de vill tjäna pengar. Ingen kan dock förneka att mängder av kvinnor är någonting annat, och har höga löner. Var kommer de från?

Frågan om den fria viljan har sysselsatt filosofer och teologer i hundratals år. Sartre påstod att vi är dömda till att alltid välja. Att inte välja är också ett val, menade han. Andra påstår att vi inte har några val alls. Gud bestämmer våra öden. Det finns biologer som hävdar att kemiska processer i hjärnan avgör hur vi handskas med tillvaron. Sedan finns feminister som menar att allt avgörs utifrån vilket kön vi tillhör. De är alla determinister, förnekar den fria viljan, hävdar att vi är offer för krafter utanför oss själva.

På sätt och vis har deterministerna rätt, men då handlar det inte om genus. Vi begränsas i våra "fria" val av anlag, miljö och klasstillhörighet. Tondöva Ingvar Oldsberg kan exempelvis aldrig bli sångare, hur gärna han än vill. Dock kan han välja låta bli att sjunga. Den fria viljan är alltså inte gränslös, den kräver anpassning efter våra personliga förutsättningar, miljö, erfarenhet, kunskap och utbildning. Den som föds på gräddhyllan behöver inte anstränga sig för att bli kvar där.

Sverige är fortfarande ett klassamhälle, fast det numera talas ganska tyst om detta. Rekryteringen till universitet och högskolor har ur klassperspektiv inte förändrats nämnvärt genom åren. En förändring är att fler kvinnor än män studerar där. Men fler ungdomar ur medel- och överklass gör karriär än de från arbetarklassen.

Ändå skiljer sig inte Sverige nämnvärt från exempelvis Storbritannien. Där pratas det dock öppet om klassamhället. Det brittiska samhället är också lättare att förstå än det svenska, som har något diffust över sig. Här har vi dessutom en socialdemokratisk finansminister som 1 maj i år förklarade klassamhället som avslutat utan att detta väckte några protester alls. Att Sverige skulle vara ett klasslöst samhälle borde i alla fall förvåna sociologerna.

I Sverige, världens mest jämställda samhälle könen emellan, anses frågan om kön viktigare än frågan om klass. Genusperspektivet stora betydelse för ett rättvisare samhälle delas av nästan alla inom det politiska och ekonomiska etablissemanget, vilket borde ha fått folk att dra öronen åt sig för länge sen.

I decennier pågick kvinnors kamp för rätt till lika lön för lika arbete. En storartad kamp i vilken kollektivanslutna män solidariskt avstod lönehöjningar för kvinnors skull, det var alltid en fråga om antingen eller.

De som däremot inte avstod egna lönehöjningar för denna goda saks skull var bland andra kvinnliga och manliga direktörer, partiledare, politiker, börshajar, redare och litteraturprofessorer.

Ändå vann vi. Lika lön för lika jobb är i stort sett en realitet.

Det kanske är på tiden att vi istället för att slå in redan öppna dörrar börjar resonera om varför arbetarklassens arvingar är de som vanligtvis hamnar i lågavlönade jobb. Kan det vara en klassfråga?

Av Roger Lord 25 maj 2005 17:31