En dag går det över

Vi kanske måste ta slut. Det kanske är en välsignelse. Vad jag vill uppnå med mitt skrivande är att du eller någon annan ska få lov att ta slut ifred, på ditt sätt. Jag vill att du ska förstå varför det händer dig och jag vill att du ska hitta din egen sanning och lösning. Jag vill att du ska bli tagen på allvar, främst av dig själv men också av din omgivning och av samhället. Att försöka övertyga andra människor om att du nu behöver vila ger ingen vila. Det är frustrerande och det är det sista man behöver syssla med när man är sjuk.

På vägen tillbaka kommer du att råka ut för återfall. Vi vill så himla gärna må bra igen så vi tar ut segern i förskott. Vi har mått bra i tre dagar och vaknar förlamade av sorg och skräck. Ännu ett misslyckande. Det är helt ok. Kom ihåg att du tog inte slut på en dag, det kommer att ta tid att hitta hem. Nästa gång kommer du ha sju bra dagar på rad och sen tolv.

En sak som kan vara bra att känna till är att det är inte mot ditt gamla liv du är påväg. Du är påväg mot ditt nya. Vägen är bara krokig och svår när vi har gått vilse. När vi går på vår egen väg mot våra livsmål är färden underbar och fantastiskt rolig. Allt detta kommer att lösa sig ganska naturligt och det är inte så mycket att fundera över. Din kropp och dina fjärilar har tagit över nu och dom kommer att så småningom leda dig rätt. Kan du lita på detta är du halvvägs hemma.


När man är mitt i det så finns det inte så mycket man kan göra. Mitt enda råd är "rid ut stormen", det går över. Jag lovar. Ju mer du kämpar emot ju längre tid tar det. Det är svårt och skrämmande att lita på sig själv men ge dig inte. Vi som redan har passerat genom den trånga porten behöver dig på vår sida. Mörkret du ser vid gränsen mellan det gamla och det nya är bara en illusion. Skuggorna uppstår bara för att något är i vägen för ljuset. Att hitta vad det är som skymmer ditt ljus är ett måste inför den förändring som du genomgår. Är det kraven du ställer på dig själv? Är det din tro på att du inte duger eller förtjänar bättre? Är det något som din mamma, staten eller Gud har sagt som du egentligen inte håller med om men är för rädd för att säga högt?

Försök att hitta ditt knapphålshuvud, lugnet mitt i kaoset, ditt inre ljus, dina fjärilar eller vad du än vill kalla det. Jag syftar på det som är Du, inte din förvirrade kropp eller ekona efter vad alla andra tycker utan Du. Sådan som du var innan du hade varit rädd, ledsen, sårad eller besviken för första gången. Kan du hitta den känslan, håll fast, eller kom åtminstone ihåg den. Den finns där hela tiden, den är din kärlek, din livsglädje och ditt lugn.

Samtidigt finns det så mycket att sörja över, hela ditt gamla liv, allt som blev fel, allt som du gick och trodde på, allt som du klamrade dig fast vid. Allt detta var ju faktiskt en del av dig och nu måste du släppa taget eftersom det inte fungerar längre. Det är väl klart att det gör ont. Jämför det med att dra ut en dålig tand som har varit plågsam allt för länge, det är skrämmande och smärtsamt i stunden, med när det är gjort är plågan borta och en underbar lättnad infinner sig.

Du kommer att tröttna på att vara ledsen så småningom och när det händer så kommer din lilla känsla att växa sig stor och stark. Du kommer att känna den mer och mer och du vet nu också att du inte behöver vara rädd igen. Det som hände var aldrig farligt, det var en signal till dig själv från dig själv. Det kommer inte att hända igen, du har lärt dig känna igen signalerna, du kan aldrig mer gå emot din egen vilja eftersom du nu känner till priset. Du klarade det, du går ur det segrande och du är starkare än någonsin. Välkommen till ditt nya liv.

Våra själar gör revolution, vare sig vi vill det eller ej. Vi ser detta som något negativt eftersom det kostar samhället en massa pengar och det stämmer inte överens med "hur saker ska gå till". I själva verket kan detta vara det finaste som någonsin har hänt. Ett känslornas paradigmskifte som ger oss tid för själens nöjen. Det kommer att ta tid men resultatet av allt detta elände kommer så småningom att bli en massa människor som äntligen har hittat hem.

Av Jenni Berndtson 17 maj 2005 17:05