sourze.se
Artikelbild

Kärlekens huvudstad del 3

"Han blickar ut över den vita stadens gytter. Duvorna snuskar sig intill och nog sitter de obligatoriska trubadurerna och sjunger allvarligt förfranskade versioner av Beatleshitsen. Vissa saker förändras aldrig och tur är väl det."

Tredje scenen. Tagning. Kamerapanorering uppför Montmartres trappor ända upp till gräddbakelsen topp. Conny. Zooma till närbild.

Här ligger han nu och lapar sol på "la butte de Montmartre" vilket låter som om han ligger på Montmartres rumpa i hans språkuniversum. Varför vet han inte. Kanske för att det låter roligt, helt enkelt? Eller är humor förbjudet nu i denna trista stört omöjliga värld?

Han blickar ut över den vita stadens gytter. Duvorna snuskar sig intill och nog sitter de obligatoriska trubadurerna och sjunger allvarligt förfranskade versioner av Beatleshitsen. Vissa saker förändras aldrig och tur är väl det. Hans ansvarslöshet stackar moln över helhetsupplevelsen, men han måste nästa skratta åt sin klumpighet och att den åtminstone är konsekvent. Barnkunskapens timmar måste ha byggt upp ett allvarligt trauma som förtränger alla tankar på säkert handläggande av idkningsverksamheten. Kanske var det historierna om moderspsykoserna som aldrig riktigt lämnat hans huvud. När allt är tippelitopp lyckas han där andra går bet. Det är inte sannerligen lätt att vara människa och att då vara C. Bertilsson är snäppet värre. Mitt i röran finns det en inre ro, kanske är det beslutsamhet? Han tänker inte släppa den i första taget. Den tog en tid att finna och han finner den kanske aldrig igen. Gräset är inte längre saftigare, grönare på andra sidan, utan samma underbara, mjuka kittlande matta varhelst det beträds. Det handlar om perspektiv, inget annat. Han har med sig Muscat i en burk och det ser ut som om han dricker ett urinprov. Quelle elegance. Det kommer bli en pärs senare idag. Men kom an då. Conny är redo. Han dricker urinvin och känner sig allverligt förfranskad.

Denne man har inga sorger som utmärker sig från någon annans. Han har bara världshav av outforskade möjligheter och en outsinlig vilja och energi. Nu börjar livet på nytt ännu en gång.

Han tror och tro ger styrka och kraft. Han tror att vissa saker är speciella just för att man tror på dem. Man väljer att tro på dem. Trägen vinner - alltid. Så det så.
Det är uppburna symboler, ikoner som ingjuter mod och ljus i tunnelns slut. Han tror på att våga vara med en skyddsväst av känslor utanpå som filtrerar livets mörka kaos och sorterar dem i förståelsens arkiv. Det har slutat snurra. Kunskapens ocean drar inte ned honom i djupet. Skutan är inte längre en timmerflotte utan kompass på förlorat hav och gränssnittet mot verkligheten är ingen järnridå, utan vidsträckta ingenmansland med gränsfolkens uppfriskande blandade kulturyttringar och dynamik. Allas våra New York, Odessa och Marseille. En toleransens Mekka där han lär och lär och lär. Underlaget är inte längre förrädiska isar utan solid berggrund långt från kontinentalsprickornas ärrlöpningar. Det hela är ett med honom och han är ett med det hela... Detta är Kajf! Detta kommer att gå BRA!

Ajdå. Frontsystemen kolliderar... Han tänker på hennes vara välkomnande där han fick en föreläsning om sina alkoholvanor så fort hon klev innanför dörren. Han hade druckit en öl i väntan på att hon skulle sluta jobbet. Han hade även rökt cigaretter. Inte bra. Blommorna tittade hon knappt på innan hon slängde dem på diskbänken. Det påminde om hur man lär sig hur man är av andra och det påminner om en annan tidigare flickvän och inte minst hans föräldrar. Var finns förtroendet människor emellan? Människor projicerar jämt och ständigt det värsta tänkbara scenariot på sin omgivning som om svikna förtroenden är normen. Det borde väl vara tvärtom. Tänk vad livet skulle vara vackert om vi alla trodde på varandra från dag ett. Vad ska vi då välja? Tänka, tänka...

Framför honom sitter mannen med sparvarna. Sparvarna äter ur hans hand, kanske sover de i hans fickor? Det ser ut som en rofylld syssla, mer fylld med mening är det mesta. Nyzeeländaren bakom språkar på högljudd engelska med en amerikan om fotboll och resminnen enligt tvungen anglosaxisk konversationskonst. Vad många vi är här på jorden och alla brottas vi med problem stor som små. Har vi bara små problem förstorar vi dem, är problem små förminskar vi dem då? Tanken är stor. Livet är stort. Världen stor, Människan stor. Det är en sådan dag när allting behöver vara stort och möjligt.

Jomenvisst följdes det rödvinsfläckade manuset till punkt och pricka. Nu ligger han här i sängen de delat och älskat i. Marja och Katrin diskuterar sina inbördes skulder lite längre bort. De två små frankrikeflickorna från Sverige som ibland tycker att de måsta prata franskasinsemellan. Eftersom Conny inte riktigt förstår tycker han det är det ganska fånigt. Kanske är det han som är fånig, eller kanske är allt helt enkelt bara fånigt? Undra om Karins mamma också är franskalärarinna och har sådant inflytande över henne hemmavid att hon måste fly landet, men i så fall naturligtvis till det ANDRA landet som hennes mamma inte hade möjligheten att bo och leva i? Hur många flickor där ute har sökt asyl med anledning av sin moders influens? Kommer Conny i så fall i sin tur tvinga ut sina egna barn på den sibiriska tundran? Är det så det fungerar?

Conny kommer hem efter en montmartrefunderingars dag upplyft av hoppfullheten och tillförsikten. De älskar ju varandra Han lägger armarna om hennes mage där hon står och diskar och möts av "Jag tror inte det finns något Oss". Ännu en efter-jobbet-seans lockar inte och symboliken är väl tilltagen. Han skrev en gång en dikt, eller var det ett brev? Förmodligen båda. Uttrycket "Känslan av dig mig och oss" har sedan dess varit stående i deras parjargong. Hon vet var hon ska trycka på för punkter. Connys hjärtat disintegrerar och kvar finns en tom krater av något som en gång var världens högsta berg. Sjuttio miljoner ljusår högt vid namn "Mount Oss". Nu vill någonstans en smula stolthet komma till tals. Den har legat och mognat länge nog. Födslovärkarna hugger tag. Nu räcker det. Något vill ut.
Conny vill somna och sova för alltid. Det finns inte något som gör en människa tröttare än efter att ha gjort allt, allt, allt slås av insikten av att just precis ingenting nådde fram. Han vill inte att världen ska vara som den är. Han vill ha den här kärleken. Han vill dricka den och smaka den och så snubblande nära vågar han sig nog aldrig igen. Bränt barn lär inte leka med den elden igen, oavsett vad herr Dagerman har att säga om saken.

Flickorna går och handlar och sedan då? Ska de avnjuta en gemytlig middag alla tre och avhandla nödvändigheten av snarast omedelbara abort. Två mot en. Bra odds.
Conny plockar ihop sina grejor. Vid hennes nattduksbord ligger hans poesisamling och det sista brevet han skrev innan hon kom till honom vid Valborg. Ligger hon och läser dem innan sovdags? Det finns inget "oss"? Ligger man och lusläser brev om det inte finns ett "oss"? Världen är bra underlig ibland. Conny river sönder skiten och slänger dem på sängen. Vilken stor lögn allting är.

Nu sitter Conny där på le Mont St Michel på Rue de Volontaires med sin kära vän Stella Artois, en riktig pangbrud som man kan lita på i vått och torrt. Han borde egentligen söka ett hägn för natten, men orkar bara inte just nu... Den här sortens smärta kan man egentligen bara avleda med fysisk smärta, men det ska vi väl inte ge oss in på kanske, med tanke på... Det finns ju saker att göra här i livet. Ogjorda saker. Det finns barn och ja... det finns möjliga barn. Han sitter och tänker på barnen och att han vill kunna ge dem ett värdigare liv, större rikare än vad de flesta får. Pengar, pengar... Han måste glömma sina egna önskemål och prioriteringar. Han är ju bara ett mellanled i världsförbättringens stora skede; en länk av Nu mellan Då och Sedan. Han ska vara där för dem varenda mikrosekund tills dess att de inte står ut med honom längre och då ska han bita sig fast ännu en tid. Han vill väl insupa deras lycka och se dem växa upp till de halvgudar de är ämnade att vara. Barn? Det gör ont, men det är en kontrollerad smärta, kedjad i erfarenhetens bojor. Han kan ingenting göra utan bara låta det passera. Den vet att den hör hemma där i sin trånga fuktiga cell långt under markytan. Dess fula tryne ska fanimig aldrig någonsin mer skåda dagens ljus. Kanske dör den svältdöden inom några år... kanske inom några årtionden.

Det fanns rum på vandrarhemmet i korsningen mittemot som, hmmm... den numera onämnbara. Conny tar in där. Patetiskt? Jo, men han orkar inte åka Paris runt för att hitta ett annat. Så natten är räddad. Nu är frågan hur han ska döda tiden fram till söndagsmorgonens flygavgång. Planen är väl Batofar, teknobåten på Seine eller någon av dess grannar, men det är trots allt själva fyllan som räknas. Resten är helt egalt. Engelskspråkiga globetrotters tjattrar runtomkring om resor till världens alla hörn som om det vore ett självändamål att befinna sig på ständig språng och Conny är främling till allt vad känslor heter. Det är trots allt fyllan som räknas. Kom ihåg det.

Dagen efter ringer han, tigger och ber henne att tala med honom om det här och får höra att han valde att tycka synd om sig själv, medan hon låg hela natten och grät.
Rullgardinen är neddragen för gott.

God natt.

Det är trots allt fyllan som räknas.


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 24 apr 2005 23:43

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: