Det går inte att kapsla in ondskan

Det var något som slog mig när jag läste artiklarna om Anne Frank i dagarna. Du vet, tonårsflickan som satt gömd inlåst i en vind med sin familj och skrev, medan soldaterna därute skrapade gatorna efter judar att förnedra och döda.

Det kunde kanske ha varit jag. Och det kunde ha varit du.

Man kunde ha varit den gömda. Eller också den som marscherade i uniform på de kullerstensbelagda gatorna utanför. För ondskan, mina vänner, den förflytar sig i tid och rum. Den skapar sin historia.

6 miljoner judar samlades i läger, avhumaniserades, och slutligen dödades systematiskt i massakrer, svält eller kyla runtom i Europa och annorstädes under andravärldskriget. Holokaust, har man sagt, kan inte mätas eller jämföras med någonting annat. Metaforer hjälper inte, de vore en skymf. Det bara Var.

Det bekymrar mig mycket, denna inställning. Som söker liksom kapsla in ondskan i tid och rum. Som vill klä den i en epoks insignier och lämna den därhän, i ett slags isolerat minnesmuseum. Jag tänker på ursprungsinvånarna i Amerika, armenierna i Turkiet, kineserna i Nanking, muslimerna i Bosnien, albanerna i Kosova, tutsierna i Rwanda, de svarta i Darfur. Det går inte att nåla fast ondskan så. Det går inte att fånga och begrava den någonstans djupt i ett bergmassiv eller i botten av en ocean, och hoppas att den dör ut så småningom.

Det kanske fanns ädla föresatser, vem vet. Det kanske var tänkt som en homage mot det judiska lidandet, denna iver att separera Endlösung från andra akter i ondskans drama. Att vårda offrens minne i enskild aktning, att skydda överlevarnas integritet från allehanda skräp, alltifrån förbrytare som vill bagatellisera sina brott, till galna konspirationsteoretiker och/eller cyniker som ifrågasätter om brottet ens ägt rum. Senare, i och med bildandet av staten Israel 1948, tillkommer ytterligare en aktör som har haft ett egenintresse i denna inkapsling. Och visst, man behöver bara tänka lite på hur det sett ut för judarna här i världen, eller på staten Israels historiska utsatthet, för att inse att det kanske inte varit helt av ondo.

Fast jag kan ändå inte låta bli att ropa "straff". Försöker man inte samtidigt skylla ifrån sig, åtminstonne lite grann?

Förföljelserna mot judar var nämligen kända av de allierades underrättelsetjänster åtminstonne sedan våren 1942, utan att man avdelade ett flygplan, en stridsvagn, eller ens en pluton, för att avhjälpa eller lindra. Vittnesmål från allierade soldater som anländer slutligen även till koncentrationslägren genomsyras av en känsla av obehaglig chock: de har som oftast inte en susning ! om vad som försigått därinne, fastän de är veteraner som stridit i åratal mot Hitlers styrkor.

Det är lätt att se varför. Hitler var en enfant terrible av sin epok, men hans åsikter beträffande judarna slog en gammal sträng. Det är inte alls säkert att det hade gått att mana vita medelålders män upp till kamp genom att slå på den judiska trumman. Måhända hade man tvärtom hällt vatten i Hitlers kvarn. Det är inte för intet som propagandamästaren Hitler gormar om judar i tyska riksradions sändningar, strax innan han inleder sitt anfall mot Polen.

Det är i ljuset av dessa fakta, som man plötsligt fattar. Att detta med att kapsla in ondskan fyller många funktioner. Att det måste ha kännts bäst så av ett gäng segrarmakter med oräkneliga egna skelett i garderoben. Bättre fy tyskar nämligen, än fy vi alla som tänkte så. Mera konstruktivt, liksom.

Nu kan man kanske argumentera att det verkligen blev bättre så. Att västmakteran fick då "uppfinna" ett nytt, ädlare överjag efter andravärldskriget, som återupprättade medborgarstaten och den liberala demokratin.

Men jag tycker ändå att vi betalar ett högt pris för det. För om man försöker isolera judarnas erfarenhet, så vingklipper både den och dess överlevare från andra plågsamma mänskliga erfarenheter, judiska och andra, från förr och nu, och vice versa - man bryter mot sambandet i den mänskliga historien.

Det är ett ohyggligt svek även mot överlevarna, anser jag. I ett försök att kapsla in och befria oss från ondskan, så kapslar man in även ondskans offer, göra dem till reliker av ett evigt svunnet förflytet. Kvar blir ett metafysiskt perspektiv, besvärsfritt och sterilt, som hotar att rensa bort all insikt om hur något så horribelt kunde ske då - och kan ske igen, här och nu!

Och det, mina vänner, är en oförlåtlig synd! Med tanke på att det endast är en liten, tunn fernissa som skiljer oss från våra föregångare. Från hannarna i chimpansflocken, som sammanbitet ger sig in på en annan flocks revir och dödar alla främlingar de träffar, hannar, honor, och småttingar.

Vad det innebär är det lätt att inse. Löftet Aldrig blir då till ett tomt, torpederat inslag i historien. Darfur är det senaste beviset om hur det kan gå då. Andra folkmordsprojekt har utförts mer eller mindre framgångsrikt mot andra folkgrupper, även här hemma i Europa. Den gemensamma nämnaren för alla offer är, att man först avhumaniserats, tvingats bära "den andres" stämpel, i en utdragen, brutal och plågsam process utanför omvärldens synfält. Eftersom omvärlden, ett drygt halvsekel efter Holokaust, fortfarande saknar både vilja och instrument att identifiera varningstecken.

Jag för en hade velat se helt annat i tidningen igår, vid sidan om Anne Franks levnadsteckningar, än nyheter om Aceh och japanska skönbeskrivningar om Nanking. Så hade det också varit, eller så hade vi kommit mycket närmare målet. Om man bara hade tagit tonåringen Anne Frank på lite större allvar.

Av Shqiptar Oseku 16 apr 2005 18:12