Bert Karlsson är värd svenskarnas respekt

Folkpartisternas förolämpande behandling av skivbolagsdirektören Bert Karlsson när han ville bli medlem i deras parti saknar motstycke och är rena bevis på att fördomarna inom den politiska arenan riktas inte bara mot invandrare, som många tror, utan även mot svenskar som sticker ut i samhället. "De var så jävla otrevliga!" säger Bert till Aftonbladets reporter och det är inte så konstigt att han omedelbart inom ett dygn av sin ansökan, valde att återkalla den. Partiet har onekligen gjort bort sig och jag är övertygad om att de inte alls känner honom mer än genom den ofta kontroversiella mediala bilden av hans person.

Bert Karlsson är en gestalt som alla "känner till", men få egentligen "känner". Jag är nog en av dem som känner Bert bäst eftersom jag har känt honom sedan 1976 och jag har haft en ganska närgående arbetsrelation till honom under de två gångna decennierna. När han lanserade Ny Demokrati var det många som tyckte att han började få för mycket makt. Ni minns kanske hur ung liberalerna med Karin Pilsäter i spetsen just då jämförde Bert med Adolf Hitler! Debatten om Berts klivande upp på den politiska arenan nådde toppen när jag, som just då var en av hans närmaste medarbetare inom nöjesbranschen, skrev en ganska uppseendeväckande DN debattartikel i vilken jag varnade Sverige för att Bert Karlsson var farlig som politiker. DN debatt 8/9/1992. Jag tyckte att han borde ägna sig åt det han kan bäst, nämligen musik istället för att försöka göra kortsiktiga radikala förändringar i samhället. Jag varnade för ett Nazist-liknande mönster inom Ny Demokrati där man basunerade ut ett budskap om förbättring av livet för medborgarna under en tid då arbetslösheten ökade och särskilt när det var lätt att, precis som Nazisterna gjorde med Judarna på 30 talet, skylla på invandrarna och göra dem till syndbockar. Samtidigt skrev jag att Bert Karlsson var en bra kompis och att på den nivån kunde man lita på honom. I texten bad jag Bert ge sig med politiken och återkomma till musiken och det var precis vad han sedermera gjorde. Resten är historia. Bert Karlsson har varit, är, och troligen kommer att förbli, med undantag av Stikkan Andersson, Sveriges mest framgångsrik skivbolagsdirektör.

Och så till Folkpartisterna. Det är inte första gången partiet hånat Bert. Ni minns säkert valnatten 1991 då Bert och Ian Wachtmeister inbjöds till TV soffan efter att de röstades in i riksdagen hur Bengt Westerberg klev upp ur soffan och gick ut ur TV studion i protest? Redan då sände man ut en signal om att Bert Karlsson är en "persona non grata" inom politiken. Varför resonerar då Folkpartisterna så om Bert? Jag tror inte att någon av dem har kollat upp Bert Karlsson som person och jag tror att svaret ligger i det faktum att vi lever i ett informationssamhälle där medierna påverkar allas tänkande. Bert och jag har ofta diskuterat hur mediernas bilder av våra respektive personligheter förorsakat oss ganska stora beskymmer genom åren. Bert har berättat för mig om hur han ibland tycker det är jobbigt att mingla bland allmänheten på köpcentrum och liknande ställen. Det finns alltid någon mediepåverkad idiot som säger något dumt. Jag och många andra kända personer känner igen detta fenomen. Det är baksidan av kändiskapet och det är någonting vi måste lära oss leva med. Själv brukade jag ta illa upp, men Bert lärde mig att rycka på axlarna. Folkpartiets medarbetare är uppenbarligen som dumskallarna på köpcentrumet. De består av ett gäng halvkokta politiker som är precis lika dryga som de flesta andra svenska politikerna är och de ser bara mannen på löpsedlarna istället för individen Bert Karlsson. Missförstår mig inte - jag menar inte att Bert är någon slags helgon. Han är ju som han är, men han har ett människovärde som alla andra. Dessutom har Bert förändrats som person under de senaste åren. Han är inte lika kaxig och han tycks ha lugnat ned sig betydligt. Detta märktes i årets medlodifestival då man inte såg en enda skandal kring Bert.

En sak som säkert retar upp Folkpartisterna om Bert är att han är opportunist. Att vara opportunist tycks vara en negativ egenskap i detta lillputtsamhälle. Men Herregud att vara politiker handlar ju till en del om opportunism! Skulle Bill Clinton eller George W.Bush ha blivit valda till världens mäktigaste män ifall de inte varit opportunister? Uppenbarligen råder jantelagen stort inom svensk politik. En annan anledning trolig till varför Folkpartisterna hånar Bert är för att han faktiskt är en av de få inom riksdagen som vågat sticka fram hakan och under sin tid där avslöjade för svenska folket alla lik som riksdagen har i sin garderob. Minns ni hur Bert avslöjade riksdagsmännens supande och allt skitsnack som pågår i maktkorridorerna. Genom att försöka vara öppen mot svenska folket med sanningar om det som händer i riksdagen råkade Bert hamna på kollisionskurs med många ledamöter. Det var inte politisk korrekt att "tjalla" vilket Bert gjorde - men det han gjorde var enligt min övertygelse vad Bert trodde var i svenska folkets bästa.

Folkpartiet har mycket att skämmas över när det gäller deras agerande när Bert ville vara med i partiet. Det som Bert har gett till svenska folket under tre decennier är mer positivt och omtyckt än någonting som Folkpartiet någonsin gjort för svenska folket. Det påminner lite om alla gamla pensionerade andravärldskrigsofficerare i England som skickade tillbaka sina hedersmedaljer till Drottning Elizabeth när de fick höra talas om att Beatlesmedelmmarna skulle bli hedrade med titlar och medlajer. Prins Philip summerade det hela på ett ganska bra sätt när han sade "Ni har fått era medaljer och hederstitlar på grund av krig och elände - Beatles har givit världen glädje genom sin musik". Ungefär samma glädje har Bert Karlsson givit svenska folket varför det minsta Folkpartiet och alla andra svenskar är skyldiga honom är lite respekt. De har inte Bert Karlsson fått och Folkpartiet har som sagt onekligen gjort bort sig.

Av William Butt 31 mar 2005 17:48