Den osynliga muren mellan Israel och Palestina

Hashem, 32, palestinier från Jenin, träffade 1997 Nazmiya, en arabisk kvinna med israeliskt medborgarskap, när hon var på besök hos släktingar. Snart beslutade de att gifta sig och flyttade in i en liten lägenhet på bottenvåningen till Nazmiyas föräldrars hus i hennes hemby några mil utanför Haifa i norra Israel. Hashem fick, enligt den då gällande lagen för erhållande om medborgarskap genom giftermål, ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ger myndigheterna möjligheten att kontrollera om det består eventuella säkerhetsrisker eller om personen i fråga har ett kriminellt förflutet innan man godkänner fullständigt medborgarskap. Processen beräknades ta minst fyra och ett halvt år. Men ett regeringsbeslut från maj 2002, som förankrades i en revision av lagen som trädde i kraft i början av augusti 2003 begränsat till ett år men har sedan dess flera gånger förlängts förvandlade honom i nästan två år till en illegal invandrare utan sociala rättigheter och utan arbetsmöjligheter - efter sju år i Israel och utan några misstankar om vare sig kriminella eller politiskt motiverade fientliga gärningar. Endast efter att en israelisk medborgarrättsförening fått nys om familjens situation och tagit kontakt med befolkningsregistret i Nasaret fick han uppehållstillståndet förnyat - i ett år. Och då hade han ändå tur... många andra palestinier, som gift sig med israeliska medborgare efter att lagen trädde i kraft, väntar fortfarande på att deras ansökan ska behandlas.

En solig fredagseftermiddag i februari sitter vi på terassen utanför den lilla plåtbaracken som klänger sig fast vid bergssluttningen i byn där han bor med sin fru och sina fyra barn. Det kulliga landskapet omkring oss är smaragdgrönt efter vinterregnen, åkrarna i dalen nedanför nyplöjda och marken under de låga knotiga ekarna är täckt av lysande röda anemoner. En klunga ljusbruna får klättrar vigt nedför bergssidan.

- Ni borde öppna bed-and-breakfast, föreslår jag entusiastiskt. Tourism the bedouin way.
- Inshallah, om Gud vill, ler Hashem och räcker mig en liten kopp svart kaffe kryddat med kardemumma. Om tiderna ändras. Just nu kan vi bara drömma om något sådant.

Familjens ekonomiska situation är katastrofal. Utan uppehållstillstånd kunde Hashem inte jobba, eftersom han var rädd att ertappas av polisen om han jobbar svart, vilket skulle betyda att hans chanser att få tillbaka uppehållstillståndet blivit lika med noll. Nu är det mer hans tillfälliga status och faktum att han kommer från Jenin, som producerat ett antal självmordsbombare, som hindrar honom från att få jobb. För tillfället stannar han hemma och tar hand om hushållet och deras yngsta dotter, som just fyllt ett år, medan de andra barnen, 2, 3 och 5 år går på dagis och lekis i byn. Nazmiya försörjer familjen med att städa hos judiska familjer i en närbelägen moshav. Eftersom hon jobbar svart har hon inga sociala förmåner som sjukdagar, semester eller arbetslöshetsersättning, men i den nuvarande ekonomiska krisen med stigande arbetslöshet och indragna socialbidrag finns det inte mycket att välja på.

Hashem smuttar eftertänksamt på kaffet och börjar berätta. Hans hebreiska är lätt att förstå, men ofta får han tänka efter för att hitta orden han söker eller be Nazmiya att översätta. All hebreiska han kan har han lärt sig på jobbet.
- När jag kom till Israel, för sex-sju år sedan, var det inga problem alls att få uppehållstillstånd, förklarar han. Jag gick med alla papper till inrikesministeriet, de gav mig uppehållstillstånd, stämplade och så var det färdigt. När tillståndet skulle förnyas, skickade de ett brev, jag gick dit och fick en ny stämpel. Först jobbade jag som diskare på en restaurang, tjänade fyra-femtusen shekel i månaden, Nazmiya tog tillfälliga städjobb och vi klarade oss bra. Köpte en begagnad Subaru, kylskåp, mikrovågsugn. Efter det jobbade jag på biltvätten, lagligt, med lönesedel, betalade skatt. Som alla andra.
Han tystnar och tänder en cigarett.
- Sedan började intifadan, i september 2000. I början märkte vi inte så mycket av situationen, men för tre år sedan började de ekonomiska följderna bli kännbara. Biltvätten såldes, alla fick sparken, och den nya ägaren anställde thailändare istället för araberna som jobbade där innan. Sedan dess har jag jobbat tillfälligt med jordgubbsplockning och så, men inget fast.
- Jag trodde att det bara var tillåtet att anställa utländsk arbetskraft inom jordbruket och åldringsvården, säger jag.
Han ler snett.
- Tala om det för killen som köpte biltvätten... i vilket fall så var mitt uppehållstillstånd på väg att ta slut, men nu vägrade myndigheterna att förlänga det. När jag gick till befolkningsregistrets kontor i Nasaret sade de att mina papper var i Jerusalem och att de skickar ett meddelande.

Från myndigheterna fick Hashem inget svar. Men någon annan hörde av sig - Shin Bet, den israeliska säkerhetstjänsten.

- Jag fick ett brev att jag skulle komma till en viss polisstation en viss tid, fortsätter Hashem tveksamt, som om det inte vore ett speciellt hälsosamt samtalsämne. Det har hänt förut. De frågar, du vet, frågor. Vad gör du, vem träffar du, har du varit i Jenin och vem träffade du där. Jag säger, jag är hemma och tar hand om barnen, kan inte lämna min fru ensam. Min bror och många andra i min familj bor i Israel och jag åker sällan till Jenin. För barnens skull.
- Har du någonsin haft någon kontakt med Hamas eller Jihad, kastat sten eller varit på demonstrationer?
- Aldrig. Han ser mig stint i ögonen. Det kan du kolla, det sade till och med säkerhetskillen på polisstationen. Jag har aldrig varit inblandad i någonting. Ingen annan i min familj heller.
- Så vad ville de?
- Du vet, de vet allting, säger han resignerat. Vad jag äter till frukost, när jag går på toaletten. De säger, vi känner till din situation. Vi vet att du inte har något jobb, att du inte har något uppehållstillstånd. Vi kan ge dig uppehållstillstånd. Åk tillbaka till Jenin. Peka ut folk som vi letar efter.
- Så att de kan likvidera dem. Vad svarade du?
- Jag sade, jag kan inte lämna Nazmiya ensam med barnen. Vem ska ta hand om dem när hon går och jobbar? Hur ska hon försörja sig? Behåll ert uppehållstillstånd. Vi får klara oss, med Guds hjälp. Frågan är hur länge.

- Varför kan ni inte bo i Jenin? Är det inte lugnare nu?
Han skrattar glatt.
- Har du varit där? Det finns inga jobb. Inget. Inte ens städjobb till Nazmiya...och visst, det har varit lugnt de sista månaderna. Men den israeliska armen är fortfarande i Jenin, och under ytan bubblar det. Mina barn är säkrare här. De går i skolan här. Nazmiya är född här. Varför kan vi inte stanna?

Regeringens beslut i maj 2002 att temporärt frysa behandlingen av alla ansökningar om medborgarskap genom giftermål gäller endast invånarna i de ockuperade områdena, de israeliska bosättarna undantagna, vilket betyder att lagen i praktiken förhindrar att palestinier som gifter sig med israeliska medborgare i nästan 100 av fallen rör det sig om israeliska araber kan bosätta sig i Israel. Personer som ansökt om medborgarskap innan regeringsbeslutet trädde i kraft kan ges förlängning för en period upp till 6 månader, men en sådan förlängning är inte automatisk. Dock avhåller sig myndigheterna från att deportera föräldrar till barn under 12 år. Palestinier som "samarbetar med de israeliska säkerhetsstyrkorna" är undantagna och kan erhålla medborgarskap. Beslutet begrundas med att Israel sedan september 2000 befinner sig i en våldsam väpnad konflikt med invånarna i de ockuperade områdena. Eftersom de palestinska terrororganisationerna inte utgör en armé i vanlig bemärkelse, utan blandar sig med och understöds av den palestinska civilbefolkningen, avser lagändringen att övergripande förhindra att denna befolkning erhåller uppehållstillstånd eller medborgarskap genom giftermål, i syfte att skydda den israeliska civilbefolkningen från eventuella terrorattacker.

Regeringsbeslutet och den påföljande lagändringen kritiserades hårt från många håll. "Föreningen för medborgerliga rättigheter i Israel", som protesterat mot regeringsbeslutet och därefter mot lagförslaget, lade i september2003 in en petition till Israels högsta domstol. I petitionen beskrivs lagändringen som "rasistisk och förödmjukande", genom att den diskriminerar på grund av etnisk tillhörighet, hindrar israeliska medborgare att föra det familjeliv de önskar och är oförenbar med staten Israels grundläggande värden som är förankrade i självständighetsförklaringen. Petitionen kräver att lagändringen annulleras med omedelbar verkan.

Hur många palestinier har då begått terrordåd efter att de fått israeliskt medborgarskap? I regeringens svar på petitionen nämns att "den israeliska säkerhetstjänsten sedan 2001 har information om 21 palestinier från de ockuperade områdena, som fått uppehållstillstånd eller medborgarskap i Israel genom giftermål och som varit inblandade i fientliga aktiviteter emot statens säkerhet. I de terrorattacker som utförts med hjälp av dessa palestinier dödades 45 israeler och 124 skadades".
Enligt folkbokföringens uppgifter gjordes mellan 1993-2002 22,414 ansökningar, varav 6,407 fick avslag och 16,007 godkändes. "Föreningen för medborgerliga rättigheter i Israel" framhärdar i petitionen att dessa siffror inte räcker till för att på säkerhetsgrunder fatta ett beslut som så påtagligt inskränker mänskliga rättigheter, i synnerhet som palestinier fortfarande kan få temporära arbetstillstånd med mera - så länge de inte gifter sig med israeliska medborgare. Istället anser föreningen att den egentliga avsikten med lagändringen är att förhindra giftermål mellan palestinier och araber med israeliskt medborgarskap, och om de redan gift sig - att få dem att lämna Israel, och att lagändringen sålunda huvudsakligen har demografiska och inte säkerhetspolitiska grunder.

- Kan du förstå den israeliska allmänheten som har fått nog av självmordsbombningarna och betraktar alla palestinier som en potentiell säkerhetsrisk?
Hashem drar ett djupt andetag innan han svarar.
- Jag kan förstå deras reaktion, men att stänga alla ute är inte rätt sätt att lösa problemet. Jag är inte emot den israeliska staten. Allt jag vill är att leva i fred, jobba, se mina barn växa upp. Lyssna: den här situationen är katastrofal, för båda sidor. För några år sedan kom många israeler till Jenin, handlade, åkte runt, inga problem. Nu finns ingenting av det kvar. Och du, känner du dig säker när du går på restaurang, åker till Tel Aviv eller till Jerusalem? När åkte du buss sist? Det måste bli ett slut på det här vansinnet.

Under vilka omständigheter kan en stat inskränka mänskliga rättigheter för en viss etnisk grupp av sina medborgare i syfte att skydda alla medborgares mänskliga rättighet till liv? Petitionen ligger fortfarande i högsta domstolen. Många familjer väntar på svar.

Av Anna Veeder 30 mar 2005 11:08