De apatiska flyktingbarnen

Jag jobbade som nattportier på ett hotell som till 75 procent var belagt med asylsökande som inte fick plats på flyktingboendet. Att många mådde dåligt behöver knappt sägas, men man kan inte rädda hela världen även om man hade velat. En natt kom en man ner till receptionen och var helt ifrån sig, vad jag förstod så gällde det dottern som var 11 år gammal. Jag låste receptionen och sprang med honom upp till rummet för att mötas av en hysterisk liten flicka som skrek och grät oavbrutet och hade så gjort i tre dygn. Mamman satt i en stol och grät och orkade helt enkelt inte mer, pappan stod och kräktes på toaletten och var totalt slut. Jag hade förstått att det inte var lönt att ringa akut om de asylsökande om det gällde något psykiskt genom mina arbetskamrater så när jag ringde barnakuten sa jag att det inte gick att utesluta att det kunde vara något fysiskt som blindtarm eller liknande, detta för att de skulle hämta henne och väl på sjukhuset skulle man se hur dåligt hon mådde.

Jag satte handen på den lilla flickans panna och ville ge henne en lugnande känsla men när jag tittade henne i ögonen såg jag samma ögon som jag en gång sett på ett rådjur jag krockat med och som vettskrämd låg på vägen innan jag slog ihjäl honom, exakt samma ögon. Det rådde ingen tvekan om att denna flicka var fullt övertygad om att det rådde livsfara runt omkring henne.

De åkte iväg med ambulansen och efter c a en timme var det en läkare som ringde mig och berättade att det som framkommit via tolk på några få minuter räckte för att denna läkare ansåg att flickan omedelbart måste läggas in på BUP. Man kunde inte göra detta förrän dagen därpå och därför skrev läkaren ett yttrande som skulle vidarebefodras till dagspersonal. Läkaren skrev även ut ett starkt lugnande preparat så att flickan skulle klara natten. När de kom tillbaka så var flickan omtöcknad och de gick till sitt rum.

På morgonen förklarade jag för min kollega som skulle ta dagpasset om hela händelsen och att flickan under inga omständigheter fick ta någon transport till Norrköping, vilket var planerat eftersom de asylsökande endast bor på hotellet tills de får plats på en förläggning.
Klart o tydligt sa jag att det är jätteviktigt att du inte tvingar med dom på bussen och att du ger pappan detta kuvert så att han kan ta det med sig till BUP i Malmö under dagen. Vidare får inte kuvertet öppnas då det råder tystnadsplikt om vad som står däri och jag lovade läkaren att det skulle läggas i ett kuvert utan att någon läste det på hotellet.

Inga problem, sa kollegan. Jag åkte hem och skulle sova, men kunde inte släppa tanken på flickan så jag ringde min kollega och försökte verkligen poängtera att detta var ytterst viktigt, då jag hade sett hur de struntat i tidigare läkarutlåtanden och bara skjutsat iväg dom för att bli av med problemet. Inga problem, sa hon, du sa ju hur viktigt det var. Okej, jag gick och la mig och sov fram tills att det var dags att börja jobba igen.
Väl på jobbet får jag reda på att de skickat familjen med bussen till Norrköpin och att man faktiskt inte kan göra undantag då Migrationsverket blir förbannade om vi lägger oss i.

Men herregud, sa jag, den här flickan hade stått bredvid sin granne när de skjutit honom i nacken, en ren avrättning, sedan hade de placerat pistolen mot flickans nacke, men när fadern blev tokig misshandlade de honom med gevär tills han låg medvetslös.

Och detta var bara det lilla läkaren fick fram under några minuter med en tolk, hon befinner sig i ett tillstånd som gör att hon känner sig i livsfara varje timme och varje minut. Ni lovade att sköta detta. Nu ska du bara ta och lugna ner dig om du vill behålla ditt jobb. Migrationsverket är vår största kund.

Jag ringde BUP i Norrköping men de hade inte fått in någon, och på flyktingförläggningen kände de inte till fallet, läkarutlåtandet låg i pappans ficka, men han visste inte riktigt vad det var han hade där, och vilket värde det hade. Han förstod ingen svenska eller engelska överhuvudtaget. Jag skrev en insändare till kvällsposten om att detta var ett fruktansvärt flyktingproblem och min chef läste detta. När hon kom till jobbet sa hon att detta kunde ge mig sparken då det gick emot vår största kunds önskemål. Jag hade inte nämnt hotellet eller några namn, bara att det fanns en flicka som mådde väldigt dåligt någonstans i Sverige och antagligen inte fick vård.

Chefen sa att det inte är vår sak att bry oss om, och hon hade tidigare tyckt att jag lagt mig i för mycket redan den gången då jag tagit in en asylsökande som kom springande till receptionen med bit- riv- och skärsår på kontoret och sänkt ner säkerhetsgallret för att stoppa tre narkotikapåverkade ryssar som ville döda honom. Det enda han hade gjort var att be dem öppna fönstret för att de röckte så mycket, och då tyckte de att han skulle dö, nu råkade han vara elitbrottare från sitt land och lyckades till slut komma loss men var kraftigt blödande och sargad när han kom till mig. De tre galningarna stod utanför gallret och spottade och fräste och sa att de skulle döda honom om han kontaktade polisen, så jag lyfte luren när de stod där och larmade omedelbart. Polisen kom omedelbart och lyckades haffa 2 av dem men den tredje försvann. Jag satt och pratade under natten med den unga skadade killen och på morgonen, smugglade jag ut honom bakvägen för att föra honom till ett annat boende så att de inte skulle få tag i honom.

Min chef sa att när sådant händer ska du bara sänka ner gallret och låtsas som om inget händer, vill dom slå ihjäl varandra kan inte vi hjälpa det. Jag slutade givetvis mitt jobb där men jag kan inte riktigt släppa tanken på den lilla flickan, jag hörde på omvägar att de tagit sig ner till Malmö på något sätt och suttit utanför migrationsverket i 2 dagar och nätter men fick beskedet att de hade boende i Norrköping. Efter 2 dygn sittande på sina väskor och med en nästan medvetslös dotter som var starkt nedmedicinerad hade de försvunnit, ingen vet var.

Jag hatar att vara maktlös i situationer när vanligt folkvett borde räcka för att människor skulle reagera rätt men inte gör det. I söndags natt såg jag ett program om just detta och därför tar jag upp det igen, jag blir så arg att jag måste skriva av mig det, vilken värld vi lever i.

Av Angus Liddell 28 mar 2005 11:39