Den fantastiska resan

Du är en van resenär som företagit många och långa resor runt vår jord sedan du vid 16 års ålder köpte ditt första interailkort. De senaste 15 åren har din livskamrat och du rest tillsammans. Jag har följt dina resor på avstånd med både glädje o bävan. Glädje för att du lever det liv jag själv skulle ha velat leva. Bävan för att världen där ute är så ofattbart grym och farlig. Faran kommer både från naturen själv som ifrån andra människor som i fattiga delar av världen kan döda för en kamera. Du klarade jordbävningen i Indien, din brutna fot på Inkaleden och du lärde dig hur man dyker med hajar. Du klättrade i berg och du genomkorsade öknar. Hela tiden reste jag med dig i tankarna.

De första åren via brev och dessa djupt välsignade collect- calls som man kan göra från så många platser. De långa resebreven som ofta varit på väg i flera veckor var underbar läsning men kunde inte lugna mina farhågor om hur du mådde i dagsläget. Så kom faxen och till sist äntligen internet. Jag följde i dina spår via kartan och nätet.
Din senaste resa i Afrika följde jag även med rörliga bilder via vår dator.

Min älskade flicka: Nu har du påbörjat ditt livs viktigaste resa. På många sätt kommer den att bli den mödosammaste resa du någonsin gjort men utan tvekan den resa som kommer att påverka ditt liv mest. Efteråt blir världen sig aldrig mera lik.

Du reser i ditt inre. Barnet du bär väcker så många frågor om dig själv. Vem är jag egentligen? Vad vill jag med mitt liv? Hurdan mamma vill jag bli? De väcker frågor bakåt i tiden: Hur var det när jag själv föddes? Hur kan jag vara delaktig i ett mirakel så stort som detta? Det händer överallt på jorden varenda dag: Hur kan det då kännas som om det händer för första gången när det händer mig? Frågorna du ställer har kvinnor ställt sig i alla tider.
Ändå är det första gången just du ställer dem så därför är varje fråga unik.

Jag följer med dig på denna resan också men bara på distans. Vi ser på Lennart Nilssons fantastiska bilder i boken Se Människan och vi ser på dina ultraljudsbilder.
Jag har fått lägga min hand på din mage och känna den lilla som sparkar där inne. Du har alltid varit en generös människa och det är du även nu med ditt tillstånd. Jag och hela familjen får dela din glädje och förväntan. Men helt och hållet kan nog ingen följa dig nu under resan inom dig själv? Kanske inte ens din livskamrat?

Din kropp är under påverkan av så många hormoner och så detta nästan overkligt mytiska: Att bära på ett nytt liv.
Den gravida brukar drabbas av ett slags tunnelseende där hon sitter med ett stilla leende och liksom lyssnar inåt.
Det är så det fungerar.

Dina band med den lilla knyts redan nu. Trots att hela familjen förväntansfullt längtar efter att få välkomna den nya medlemmen så lever du och hon redan i symbios.

Tunga tankar om det första lilla barnet som inte fick leva stör kanske harmonin ibland. Det är så mycket som kan gå fel.

Jag frågade dig om dina känslor den gången när den första sorgen och chocken lagt sig. Du tänkte efter och så kom svaret:
- Det känns så oavslutat.
Kroppen var redo, mentalt hade du börjat ta till dig ditt tillstånd. Ni förberedde er på att bli föräldrar och så dog fostret i din mage. Tomheten och sorgen över det oavslutade var tung.

Nu bär du din lilla med ett frånvarande uttryck i ansiktet och ett inåtvänt leende. Det liksom skimrar om hela dig.
Jag undrar vilka inre dialoger ni för: Du och den lilla?
Vi ser alla med glädje och spänning fram emot resans slut.

Lycka till min underbara flicka.

Av Sunny Börjesson 27 mar 2005 13:47