Han är förvisad till en livslång sorg

Det har gått flera år sedan jag träffade min barndomsvän. Ofta har jag undrat hur han kan stå ut med sin sorg. Jag känner till hur hårt han har drabbats av kriget i Irak! Han bor numera i en stad i Sverige tillsammans med hustru och tre barn.

Det hemska hände honom för 17 år sedan. Men fortfarande går inte en dag utan att han tänker på det. Sorgen har märkt honom för livet, driver honom ur hans kropp på nätterna. Han är smärtans fånge och förvisad till livslång sorg. Han har överlevt gasattacken i Halabja, men varje dag möts han av ett sammanhang, en tanke eller en känsla som kan väcka hans sorg igen. Det finns inga mediciner som hjälper mot varken hans andliga eller fysiska smärta, och till och med om det hade funnits skulle det inte kunna hjälpa. Det som är värre än smärtan är att leva med ovissheten om vad som hänt med hans familj, hans tre bröder! Min väns far har i 17 år köpt presenter till sina försvunna söner på deras födelsedagar för att en dag, om de kommer hem, kunna ge dem gåvorna!

Jag minns hur min vän satt framför teven och såg flodkatastrofen. Hans tårar föll. Han hade svårt att kontrollera sig... han grät. Det som han såg liknade det som skedde i hans hemstad! Med ett undantag - i Asien var det naturkrafter som orsakade det ofattbara lidandet. I hans hemstad var det grymma människors beslut som gjorde det.

Den man som var ansvarig för hans sorg heter "Kemiske Ali", en man som nu sitter åtalad för folkmord i Irak tillsammans med flera andra som åtalas för samma brott. Med största sannolikhet kommer Kemiske Alis rättegång att ske i Halabja, staden som omvandlades till en jättelik gaskammare. Femtusen människor dog och tiotusen skadades för livet. Naturen och djuren har åsamkats svåra skador. De långsiktiga skadorna av gasen, missbildningar och effekten på arvsmassan kan ännu inte överblickas i detta område. Överlevare spreds till andra delar av Irak, många deporterades av regimen till okända öden. Över tusen Halabjabor som drabbat mer eller mindre av attacken finns här i Sverige bland oss, som min vän.

Allt började för 17 år sedan, den 16 mars 1988. Den grymma "Kemiske Ali" hade noggrant sett till att effekten av gasen skulle bli maximal. Han gav order om att först bomba staden med traditionella vapen och sedan med kemiska bomber. Syftet var att gasen lättare skulle sjunka i de redan förstörda husen, ned i källare, vrår och skyddsrum.

Min vän var en av de få överlevare som av en slump kom tillbaka från de döda. Ett blött tygstycke räddade honom, en duk som han satte framför näsa och mun. Han blev i alla fall gasskadad och med svårigheter reste han sig och gick ut ur skyddsrummet. Gång på gång har han berättat om samma sak, det som han bevittnat var omskakande. Han såg döda människor, mest kvinnor och barn som låg här och där bland ruinerna. Föräldrar omfamnade sina barn in i döden, som i ett desperat men overksamt försök att skydda dem.

En av de bilder som han aldrig skulle kunna glömma var bilden av en av hans släktingar som låg död med sitt nyfödda barn i famnen. Barnets ansikte stack fram under släktingens skyddande arm, dess ansikte hade stelnat i ett skrik!

Han alltid avslutar sin redogörelse med samma sak, att ord inte kan beskriva det som han kände!

Tre månader låg han på ett iranskt sjukhus. Han förlorade synen och det fanns inte några mediciner. Huden var på vissa ställen så skadad att den var nära att ramla av.

När han till slut tillfrisknade så pass att han kunde ta sig fram själv och då han återfått synen, om än kraftigt försämrad, letade han efter sin försvunna familj och sina tre försvunna bröder. På en dag förlorade han det som aldrig går att ersätta! År ut och år in fortsätter tragedin för många som honom. Han har fortfarande ryggbesvär, huvudvärk och andningssvårigheter.

Halabja har med tiden blivit ett historiskt folkmord och ett stark bevis på användande av massförstörelsevapen mot civila. Såren som Kemiske Ali och andra tillfogade gasoffren, bär man med sig. Många är skadade för livet men genom att tillsammans med dem minnas Halabjas gasoffer hjälper vi de överlevande att bära sorgen.

Av Hama Dostan 24 mar 2005 12:03