Nära & kära

Du ligger där på sjukhussängen och det var en halvtimme sedan läkaren kopplade bort respiratorn. Du finns inte mer i livet. Efter två månader så existerar bara din själ i mina tankar, mitt hjärta och mina minnen. Du finns även hos din familj och dina nära kära vänner.

Jag växte upp med en alkoholiserad far och en mor som stod i skuggan och som aldrig sade eller gjorde någonting. Supandet och alla bråken från min aggressiva far gjorde mitt liv till ett rent helvete. Jag drack aldrig på samma vis som honom men festade väl runt som ungdomar gör, tillsammans med mina dåvarande kompisar. Men slogs, det gjorde jag. Har blivit anmäld sex gånger för misshandel och fick sitta inne fyra månader sista gången jag anmäldes. För ett antal hot och trakasserier fick jag böter på några tusenlappar.
Det är tre år sedan. Tre år sedan jag lade av att festa runt och göra andra människor illa. Mitt lilla helvete till uppväxt gick ut över andra. Tre år sedan sist. För det var då jag träffade dig.

Din familj var harmonisk. En lillasyster, en äldre bror och två varma och underbara föräldrar. I er familj fanns kärleken. Kärleken som finns i många "normala" familjer. En sådan familj som jag önskade att jag haft. När jag träffade dig så fick jag en sådan familj och det var din familj. Det känns som om hela min tillvaro skulle ha varit totalt annorlunda nu om jag haft andra möjligheter. Det blev det den dagen när jag träffade dig. Jag önskar bara att jag träffat dig tidigare. Så otroligt mycket skulle vara annorlunda för mig. För dig också kanske. Då kanske du hade levt idag.

Två helt olika världar som möttes den gången utanför biblioteket. Du sprang in i sidan på mig när du var i dagdrömmarnas värld och böckerna du lånat for runt i luften innan de slog i backen med en duns. Du blev generad och bad om ursäkt för din klumpighet. När jag hjälpte dig att plocka upp böckerna så möttes jag av ett par mörkbruna ögon. Djupa som två brunnar med en botten som man skulle kunna tro att det var universum som fanns där bakom. En oändlig evighet. Du log mot mig och vi började prata. Efter en stund så bjöd jag på fika på en av stadens oändligt många kaféer.
Vi pratade i två och en halv timme om allt mellan himmel och jord. Jag sög åt mig av din värme, dina mjuka ord och jag tror att du föll för min stil. Buspojken med ett par blåa ekorrögon och tuffheten med en sorts osäkerhet, som du kallade för charm. Det vet jag att du tyckte för det berättade du senare. Ord som jag alltid kommer att minnas. Ord jag aldrig kommer att få höra från dig igen.

Vi bodde aldrig tillsammans men vi sågs mer eller mindre varje dag. Det fanns något otroligt starkt mellan oss som inte gick att beskriva. Vi hittade på saker jämt och vi hade lika tycke och smak om det mesta. Vi trivdes verkligen ihop, fastän vi kom från helt olika miljöer. Kärleken du fått från din familj tog du med dig och den sviktade aldrig. Jag var väl inte helt borta men du lärde mig mycket. Sånt som jag aldrig visste om att det fanns. Och jag hoppas verkligen att jag kan ha det kvar nu när jag tror att vet vad det är så någon annan kanske får ta del av det någon gång. Om jag bara orkar.

Du visste om hur mitt liv en gång hade varit och denna oförglömliga kväll fick jag ett "återfall" att festa till med mina gamla vänner jag träffat på igen i staden där vi bodde. Du kom till festen senare på kvällen för att försöka ta mig därifrån. Det slutade med att vi grälade och du gick sårad därifrån. På vägen hem blev du påkörd av ett rattfyllo som i sin "tur" sladdade in i ett hus och omkom omedelbart. Tur för honom. Annars har han fått ångra det hela sitt liv. Det hade jag sett till.

Mitt liv har mer eller mindre varit ett helvete. Förutom dessa drygt tre år med dig som var som en saga. Du hade ett harmoniskt och varmt liv och det var som om du alltid dansade på rosor. Du gav mig så mycket. Jag undrar vad jag gav dig. Det är saker jag aldrig kommer att veta, jag får bara hoppas. Hoppas att du hade det bra tiden du levde. Det vet jag att du hade. Du skulle aldrig stanna om du inte trivdes. Det var en av dina starka sidor.
Jag som redan haft så mycket skit, förutom med dig och din familj som är så underbar, kunde väl fått gå tidigare. Det enda jag kan trösta mig med är att du slipper bära denna tunga sorg som jag har. Men så har det alltid varit. Det goda går och det onda består.

Av Roger Östlund 20 mar 2005 22:39