Falska våldtäktsanmälningar - igen

I den feministiska propagandan har våldtäkterna en självklar plats. Våldtäkter sägs vara ett av de medel som män har för att upprätthålla patriarkatet, dvs. mäns makt, kontroll och förtryck av kvinnor och deras sexualitet. Trots att i princip alla män tycker att våldtäkt är ett avskyvärt brott, påstår feminister ibland att män har en tyst överenskommelse där de tillåter en viss mängd våldtäkter för att alla kvinnor ska leva i ständig skräck att bli utsatta och därför foga sig i mäns påstådda övermakt. Att sådant är nonsens framgår inte minst av att de som har allra lägst status till och med bland brottslingar på fängelser, är de som begått sådana övergrepp på kvinnor.

För att påståenden om att män tillåter och uppmuntrar våldtäkter ska kunna framstå som rimliga för den allmänhet som tvingas lyssna på beskrivningarna, måste omfattningen av brottet utmålas som så stor som möjligt. Därför kunde vi bland annat häromdagen höra professor Christian Diesen komma med ett nytt högsta bud när det gäller mörkertalen över våldtäkter som aldrig anmäls - 20.000 per år. För feminismen gäller i det här fallet - precis som i fallet med partnervåldet och studien Slagen Dam - att så höga siffror som möjligt ska presenteras, även om de blåsts upp på ett orimligt sätt och bygger på överdrifter och spekulationer. Ju högre siffror desto bättre för dogmen om kvinnans underordning. Något annat som samtidigt måste hävdas om just våldtäkter är att antalet falskanmälningar ska vara försumbart, så att var och en av de 2.600 anmälningar som görs årligen ser ut att representera ett faktiskt övergrepp på en kvinna, och inte det brott mot en man som en falsk angivelse innebär.

I feministisk akademisk litteratur redovisas generellt siffran två procent som ett mått på andelen falskanmälningar. Siffran har traderats så länge och tagits så för given att få längre har begrepp om varifrån den kommer. Ibland hävdas det att den härrör från federala undersökningar och gäller hela USA, ibland att den gäller hela Kanada, åter ibland sägs den gälla hela Nordamerika. I själva verket kommer siffran från feministen Susan Brownmillers bok från 1974 "Against our will - men, women and rape". Där beskriver hon hur FBI:s officiella siffror tio år tidigare hade pekat på att 20 procent av anmälningarna var ogrundade och påhittade. Tio år senare hade siffran minskat till 15 procent, vilket hon erkänner är högt i jämförelse med andra brott.

Men när man satte kvinnliga poliser i New York att granska våldtäktsanmälningarna lyckades de få ner siffran till bara två procent. Vilka skäl som Brownmiller har att lita mer till den lägsta siffran än FBI:s siffror anger hon inte, men när hon triumferande pekar på att "kvinnor tror på kvinnor", och att två procent är samma kvot som för övrig brottslighet, blir det tydligt att hennes föreställning var den att de högre siffrorna berodde på att män misstrodde kvinnor och felaktigt ansåg att de ljög - enligt henne ett fall, alltså, av mäns fördomar och föråldrade kvinnosyn. Men Brownmiller har inte själv tagit del av underlaget. Hennes redovisning bygger på vad en enda appellationsdomare i New York sade vid ett möte för jurister och där Brownmiller tagit del av en kopia av hans tillfälliga anmärkningar. Det är på detta som den siffra bygger, som figurerar över hela västvärlden i den feministiska litteraturen och där betraktas som den bästa uppskattningen av andelen falskanmälningar av våldtäkt.

De undersökningar som jag hänvisade till i min förra artikel i ämnet, och som visar att mellan 30 och 60 procent av anmälningar av våldtäkt är falska och att där ingen våldtäkt alls ägt rum, ska naturligtvis granskas och kritiseras för att se i vilka avseenden de bygger på god vetenskaplig metod. Naturligtvis är det en brist att studierna är gjord i USA och bara är sex till antalet, eftersom det gör att resultaten inte kan sägas gälla generellt och i Sverige, fastän de ger samstämmigt resultat. Naturligtvis ska man se om studierna publicerats i en tidskrift av god kvalitet, där de granskats ordentligt. Det är en brist att studierna är gjorda för tiotalet år sedan, då mycket kan ha förändrats sedan dess.

Men sådan kritik och granskning kommer att träffa den feministiska uppskattningen från Susan Brownmiller många gånger hårdare. Hennes siffror har ingen som helst vetenskaplig grund, de har över huvud taget inte publicerats i någon tidskrift och utsatts för någon så kallad "peer review". Vidare är hennes siffror över 30 år gamla och är tagna från ett enda polisdistrikt i staden New York. Att uppskattningen dessutom kommer från en domare som bara har kontakt med fall som går till domstol, gör siffran ännu mer tvivelaktig.

Med så dåligt vetenskapligt stöd för en så politiskt viktig uppgift är det inte konstigt att feminister inte välkomnar diskussion i ämnet utan försöker tysta kritiker med härskartekniker och förlöjliganden. Det var just detta som hände Eugene Kanin, som visade att av 109 anmälda våldtäkter 41 procent var falska och påhittade. Han var populär bland feminister innan han gjorde studien, eftersom han forskade om mäns sexuella aggressivitet, men blev utfryst efter sitt arbete om falskanmälningar.

Nu är det inte bara i Sverige som antalet våldtäktsanmälningar ökar. Även i Nya Zeeland rapporteras det om att polisen är så trött på det ökande antalet uppenbart ogrundade anmälningar, att de ska börja åtala dem som gör dessa. Och under sådana här omständigheter är det självklart att feminister och poliser hamnar i konfrontation och motsatsställning; polisen berättar om den verklighet av falska anmälningar som de ser i sitt dagliga arbete, medan feminister ivrigt försöker förneka den genom att säga att kvinnor minsann inte ljuger. För trots att det finns överväldigande bevis och vittnesrapporter från hela västvärlden om att andelen falska anmälningar är avsevärt större för detta hemska och svårbevisade brott, hävdas det från feministiskt håll, att ingen kvinna skulle kunna ljuga om en sådan sak. Och detta hävdas med samma inskränkthet och dogmatism, med vilken drottning Victoria - eller för den delen nazisterna - hävdade att något så absurt som lesbisk kärlek inte kunde finnas.

Det visar sig också att falska anmälningar inte är någon ny företeelse i vår kristna kultur. Redan i bibeln kan man läsa om Dina som hämnades på en utebliven herdestund och bortförklarade sin otrohet genom att rikta en falsk anklagelse mot Josef, och lyckades få honom i fängelse. Nu kan man som invändning hävda att bibeln både är skriven av män och har en högsta redaktör som är en patriark och att historien inte är trovärdig, utan vänds till kvinnans nackdel. Men också en våldtäkt beskrivs i bibeln och precis som i mina framställningar förnekas varken det ena eller det andra. När däremot en feminist - Suzanne Scholz - skriver att våldtäkten på Dina i 1:a Mosebok 34 har haft återverkningar på modern manlig kultur, så glömmer hon helt att skriva om hur den falska våldtäktsanklagelsen mot Josef i 1:a Mosebok 39 har påverkat modern kvinnlig kultur.

Det hävdas från feministiskt håll att kvinnor inte skulle falskanmäla, eftersom det innebär att de tvingas genomgå en plågsam rättegång och intima utfrågningar. Men en falsk anmälan resulterar, av förståeliga skäl, ytterst sällan i en rättegång; det finns helt enkelt inte underlag för åtal. Dessutom läggs de flesta fall där tydliga bevis saknas ned väldigt tidigt i utredningen, innan några utfrågningar behövt göras. Det är något som inte minst hockey-målet visat. Om den utpekade gärningsmannen också erkänner att sexuellt umgänge ägt rum, vilket han ofta gör om han har rent mjöl i påsen, behöver inte några medicinska undersökningar över huvud taget göras. Argumentet har alltså inget med verkligheten att göra.

Det hävdas likaså att män inte behöver frukta för falska anmälningar eftersom de så sällan går till rättegång. Men även i detta fall ger hockey-målet vittnesbörd om att det ändå finns skäl att frukta falskanmälningar. Utan att uttala mig om huruvida anmälan mot hockeyspelarna var falsk eller inte, så visar fallet att män som anmälts för våldtäkt ofta utpekas som skyldiga av omgivningen även om de friats rättsligt. Och då många resonerar att "ingen rök utan eld", så straffas ofta den som friats från misstanke av arbetsgivare som är rädda för repressalier om de inte tar avstånd från den anklagade som vid friande dom har rätt att behandlas som oskyldig.

Om min redovisning ovan av bakgrunden till siffran av högst 2 procent falskanmälningar, som används i feministisk akademisk litteratur, inte skulle stämma, utan det finns starkare vetenskapligt stöd för den, än till de jag tidigare redovisat på mellan 30 och 60 procent, går det alldeles utmärkt att redovisa dessa källor sakligt. Särskilt kan man vänta sig en sådan saklig redovisning från den som lagt ned 4 års akademiska studier på en magisterexamen i genusverksamhet. Om den utbildningen är något värd finns det ingen anledning att "få krupp" av sakliga beskrivningar av vad forskningen givit i fråga om falskanmälningar, och ännu mindre anledning att som svar ironiskt raljera över brott man ska begå och häckla och håna andra.

Men om det inte finns sakliga invändningar att göra, varken mot min beskrivning av den minst sagt magra vetenskapliga grunden till den officiella feministiska siffran 2 procent, eller mot de resultat som visar på en andel falskanmälningar uppemot hälften, så kan vi har tala om ännu ett fall - vid sidan av Slagen Dam - där man i etablerade feministiska kretsar ägnar sig åt att förmedla sexistisk lögnpropaganda. Den akademiska genusverksamheten framstår också alltmer som en metod för vetenskapligt charlataneri och politisk indoktrinering som inte tål granskning.

Länk: menweb.org

Länk: peterellis.org.nz

Av Nilserik Olsson 27 feb 2005 15:23