Hockeyskandalen - typisk manlig homosocialitet

Få kan ha undgått det som beskrivits som den "största hockeyskandalen i Sverige", där de tre landslagsspelarna Kristian Huselius, Andreas Lilja och Henrik Tallinder polisförhörts om en gruppvåldtäkt alternativt sexuellt utnyttjande av en 22-årig kvinna. Påfallande är att en sådan stor del av diskussionen kretsat kring otrohet, utegångsförbud och sportsliga konsekvenser. I många fall har ämnet våldtäkt och sexuellt utnyttjande endast nämnts i en bisats, eller utelämnats helt, vilket är anmärkningsvärt, eftersom det är denna dimension av händelsen som ligger till grund för dess proportioner. Trots att de flesta tar avstånd från det inträffande, genomsyras många uttalanden av en ambivalens av förmildrande omständigheter, som såväl avslöjat som manifesterat patriarkala och manliga homosociala strukturer.

Mitt resonemang tar sin utgångspunkt i att samtliga parter talar sanning och inte, som t.ex. Lars Huselius förutsätta att kvinnan ljuger. I Sportexpressen 11/2 säger han att det "måste vara nåt slags lycksökerska de råkat ut för." Huselius, Lilja och Tallinder själva har demonstrerat narcissism på en sådan nivå att det finns skäl att misstänka att de är gravt empatistörda, genom att i första hand tala om konsekvenserna för deras egen del.

Alla inblandande har medgivit att sex förekommit. Däremot är det oklart huruvida kvinnan givit sitt samtycke till sex. I Sportbladet 15/2 berättar hon att hon knappt minns något av händelsen, förutom att hon vaknade upp liggandes på rygg och såg två män, varav "den ena gör något sexuellt med mig, de skrattar. Sen slocknar jag." Dagen därpå besökte hon sjukhuset för att få veta om hon blivit drogad, varpå läkaren kontaktade polisen. Orsaken till varför åtal inte väckts framgår inte, men enligt andra artiklar utgör bristande bevisning en anledning. Under de senaste dagarna har det dock framkommit att den juridiska bedömningen av fallet tagits upp till granskning, vilket trots allt måste ses som positivt. I DN beskrivs likväl fallet som ett juridiskt moment 22, eftersom det måste gå att bevisa att kvinnan varit "så berusad att hon är i ett helt hjälplöst tillstånd", samt att gärningsmännen ska "ha förstått detta" och alltså haft uppsåtet "att utnyttja henne." DN 15/2.

Kritik har riktats mot Linköpings HCs val att sparka Huselius och Tallinder. Många menar också att Sverige drabbats av moralpanik, däribland spelarnas advokat Leif Silbersky, som beskriver reaktionen som "en moralisk dom som vida överstiger ett dödsstraff" Sportexpressen 15/2. Detta uttalande säger mer om Silberskys värdering av människoliv än hans juridiska och etiska omdöme. Liljas offentliga ursäkt tycks ha ökat empatin för honom. I Sportexpressen 15/2 berömmer Leif Bork Moras hantering av ärendet och den av klubben arrangerade presskonferensen, där Lilja "gjorde ett mycket starkt intryck /…/ då han propert klädd tog kommandot", till skillnad från svenska ishockeyförbundets presskonferens där Huselius, Lilja och Tallinder såg "ut som potentiella våldtäktsmän i sina oranga T-shirts, kepsar och tatueringar." Också Lasse Anrell rosar i Sportbladet den 15/2 Moras beslut att avstänga, men samtidigt stötta Lilja, som Anrell beskriver som "vilseledd". Vem blev han vilseledd av? Var det av den 22-åriga kvinnan som var så påverkad att hon har minnesluckor på runt tio timmar? Eller blev han vilseledd av Huselius och Tallinder? Kunde han inte säga nej till dem? Är det inte sånt som kallas för grupptryck och som vuxna män borde ha lärt sig stå emot?

Ett annat begrepp för att belysa detta fenomen är manlig homosocialitet, som refererar till sociala relationer mellan heterosexuella män. Effekten av systemet är att patriarkala maktordningar reproduceras och upprätthålls. Manlig homosocialitet bygger på ett utbytessystem mellan heterosexuella män, där lojalitet och identifiering med andra heterosexuella män är grundläggande. En bra illustration av denna typ av lojalitetskrav finns i intervjun med "hockeyfrun" Louise Jöhncke, som beskriver det tryck de övriga spelarna i Tre kronor hade på att ljuga: "Jörgen Jonsson sa att det var tur att de i laget inte visste så mycket så att de slapp ljuga. Det tror jag alla spelarna var överens om." DN 19/2

I denna struktur har kvinnor en underordnad position som bytesobjekt eller resurser, vars funktion är att stärka mäns position. Exempelvis kan en vacker fru ge status till en man och en kvinna, alltför påverkad för att kunna försvara sig, blir en resurs och tacksamt bytesobjekt för tre kåta män. Centralt i manlig homosocialitet är också homofobi, som grundar sig i de hårfina gränserna mellan manlig homosocial närhet och manlig homosexuell kärlek. Sexualiserat våld mot en kvinna innebär en möjlighet för män att tillfredsställa homosociala och homoerotiska begär, utan att utmana den heterosexuella ordningen, just pga. att denna handling är ett av de främsta uttrycken för manlig överordning. Var det möjligheten att förena homoerotisk njutning med manlig homosocial närhet som triggade Huselius, Lilja och Tallinder?

Andra uttryck för manlig homosocialitet finns i den typ av uttalanden som bl.a. Anrell, Bork och Lars Huselius gjort. För Anrell har identifieringen med hans heterosexuella bröder gått så långt att han drabbats av hysterisk paranoia och tappat begreppen helt. Nu ska han anmäla SVTs Debatt till DO för rasism, för att manliga hockeyspelare skildrades "som en annan ras, en mycket sämre och mindre värd ras". Detta stämmer inte. Det vet Anrell, för han umgås dagligen med manliga hockeyspelare och de är minsann lika "roliga, grabbiga, kåta, snälla pappor, dålig musiksmak, otrogna, förtjusta i applåder, förtjusta i söta flickor" som de flesta andra män Sportbladet 21/2. Stackars män, det betyg ni får av Anrell är inte särskilt smickrande. Dessutom är det ingen som förklarat manliga hockeyspelares beteende utifrån biologi, ras eller härkomst. Men jag förstår att det känns obekvämt när den kategori av män som Anrell identifierar sig med blir ifrågasatt, eftersom det också blir ett ifrågasättande av hans egen person.

Även heterosexuella kvinnor bidrar till den manliga homosocialitetens fortlevnad genom att såväl medvetet som omedvetet identifiera sig med och stödja mäns intressen. Detta är i första hand en effekt av orättvisor mellan män och kvinnor och är ofta det enda sättet för kvinnor att få tillgång till makt och resurser. Jöhnckes uttalanden i DN 19/2 utgör ett "skolexempel" på detta fenomen. Hennes första reaktion var att "någon satt dit dem" och visar, trots att hon kritiserar handlingen, stor vilja till förlåtelse, eftersom man inte får "vara sämre än att man kan förlåta, alla människor kan göra fel." Men det Jöhncke tar avstånd ifrån omfattar i första hand otroheten vilket visar på det kvinnliga homosociala band hon har med andra hockeyfruar och nedsmutsningen av Tre Kronor. Sexuellt utnyttjande eller våldtäkt nämns överhuvudtaget inte, vilket däremot groupies gör och mot vilka Jöhncke visar förakt, trots att hon bekräftar vilka fördelar positionen spelarfru innebär. Jöhncke visar hur kvinnors begränsade tillgång till makt skapar konkurrens kvinnor emellan och lojalitet med män.

DNs Johan Esk är en av de få män som visat någon form av insikt i hur manlig homosocialitet opererar och har erkänt sin skuld i upprätthållandet av den "machokultur, spritromantik och mögligt brödrarskap" som präglar den manliga hockeykulturen DN 11/2. Esk skriver hur många sportjournalister varav majoriteten är män "fått en kick av att vara tjenis med stjärnorna" och "vänt bort blicken eller hjälpt till att hålla upp mattan" när något gått snett DN 12/2. Men det avståndstagande som många män tar från Huselius, Lilja och Tallinder ska inte uteslutande avläsas som ett djärvt brott mot den manliga homosociala ordningen. För även om det huvudsakligen är män som våldtar, har män som individer inget att vinna på att förknippas med våldtäkt, som, trots allt, varken är det mest produktiva eller rumsrena medlet för tillgång till politisk, ekonomisk och social makt. När nu händelsen blev offentlig hade många män inget annat val än att ta avstånd från den. Men genom att identifiera Huselius, Lilja och Tallinder som avvikelser från normen, slår de sig samtidigt fria från ansvar att förändra några djupare strukturer och kan därmed fortsätta att reproducera ett system som gynnar deras egna intressen.

Det här är inte en hockeyskandal, utan en skandal för i första hand svensk jämställdhet och i andra hand manlig hockey. Men skandalen omfattar även alla de människor som gjort smärtsamt pinsamma uttalanden i ämnet. Det enda positiva med den här historien är att Huselius, Lilja och Tallinder troligtvis fått ett betydligt hårdare straff än vad som juridiskt är möjligt i Sverige. Samtidigt hade de aldrig, om de inte varit "hockeystjärnor", fått lika mycket empati och stöd. Hade tre mörkhyade fattiga blattar blivit lika ursäktade? Som Bork bekräftar tillskrivs män iklädda kostym en annan trovärdighet än män i kepsar och tatueringar, trots att det i det här fallet var samme man Lilja. Vad Bork dock tycks glömma är att vad han kallar potentiella våldtäktsmän i realiteten varken ser ut på det ena eller andra sättet. Potentialen att våldta sitter inte i tatueringar, kepsar och orange tröjor. Potentialen finns i de strukturer som formar vår kultur, där våldtäkt av kvinnor både utgör en effekt av och uttryck för förtryck av kvinnor.

Av Eva Lundgren 22 feb 2005 18:41