Tsunamin, politikernas föräldraskap

Katastrofen i Asien är givetvis det som först måste stå i fokus då det är den största naturkatastrofen i känd tid. Det finns risk för att nära 300.000 människor har mist livet när räkningen är klar, då dödstalet skrivs upp varje dag.

Även om Sverige är det hårdast drabbade landet, utanför regionen, måste vi ändå klara av att inte separera oss i "dom och vi", utan se att det är en katastrof som har drabbat alla inblandade bortom kultur, kön, ålder och religion. De svenskar som dött står oss nationellt och avståndsmässigt närmast och automatiskt sörjs dom mest, men sorgen ska fördelas lika denna gång!

När 25.000 iranier dog 2003 i en jordbävning, skrevs det oerhört lite om det. Helt enkelt för att inga utomstående länder var berörda i dödstal. Små insatser görs när det inte berör nationer rent fysiskt! Nu har vi fått se motsatsen och beviset på att engagemanget styrs av fysisk inblandning, på gott och ont. Det tråkiga är att så mycket måste till, innan hjärtan och plånböcker öppnas. Vi måste alla nu hålla våra hjärtan och viljor öppna för att se detta som något hemskt som ska leda till något gott annars vore allt helt meningslöst. Det är upp till oss alla att ta avstånd från när politikerna använder detta till att vinna politiska poänger och i allt meningslöst internt tjafs som fått utrymme i medierna! Varför ska allt i slutändan bli politik?


Vi måste nu alla engagera oss i människorna!

Det finns så många i vårt land som berörs och tyvärr finns det också en "sensationslystnad" bland människor i detta. I intervjuer med drabbade vet vi att andra människor som personligen inte är drabbade "vill vara med" genom att tränga sig på, klaga, tycka synd om etc. De som verkligen drabbats behöver inte det! Fråga istället vad du kan göra, istället för att spilla ut ditt på fel måltavla.

Den som sörjer, har förlorat, behöver exakt samma sak som du själv behöver. Fråga dig vad det är och ge det! Vi behöver alla få plats, respekt, lyhördhet och värme i en sådan situation. Vi behöver inte svara på frågor vi inte har bett om.

Det enklaste sättet att stödja rätt, är att helt enkelt ställa två frågor:

1. Vad behöver du?
2. vad kan jag göra för dig?

Med dessa frågor överlåter du svaret och beslutet till rätt person, istället för att du eller andra ska bestämma vad den sörjande behöver. Den som drabbats ska alltid bestämma, vi andra ska stödja som den drabbade själv vill. Hålla tyst, lyssna, bara vara där. Det behövs inget mer för stöd. Vi kan inte gissa eller tolka vad en drabbad behöver, det vet enbart den som behöver. Fråga, och följ svaret!

Vad gäller tsunamikatastrofen; fortsätt ge dina bidrag, men öppna dina ögon för andra. Vårda dina relationer varje dag för du vet inte hur länge ni får behålla varandra! Spara inte det du måste säga till nästa dag, det kan vara för sent. Kommunicera, lyssna och behandla varandra väl. Om du inte längre ser en sri lankes, indier, indonesier eller thailändare som främling för att du kan känna med dom i denna svåra stund, se då också människor i din närhet med öppnare ögon! Våga se oss alla som Ett och som syskon. Ge det du själv vill ha, så får du det tillbaka.


Politikerna - våra "föräldrar"

I denna kris har som nämnts politiker och makthavare försökt ta utrymme med pajkastning, tomma ord och förträngning av ansvar och tyvärr är det bara en fortsättning på vad som alltid föregått. Men se detta som en möjlighet att avslöja det du hör! Vi måste se att våra makthavare till största delen lever i en egen värld, oberörda av det svåra i livet. Dessa människor ska sedan förstå alla andra. Detta är en vansinnig ekvation! Den som har egen erfarenhet är den som vet mest och kan känna med andra som råkat ut för det svåra. Ingen teoretiker kan. Ändå styrs vår värld av teoretiker.

Vi har många gånger skrivit att alla bör vara kärleksfulla mot sig själva och sin omgivning. När det gäller ansvaret för att barnen skall lära sig självkärlek, respekt och gränssättning ligger det alltid hos föräldrarna. Låt oss likna staten, myndigheterna, vid föräldrar och människorna i nationen vid barnen och utifrån det se hur pappa/mamma staten klarar sig.


"Barn gör inte som du säger utan som du gör"

Detta innebär att det alltid är handlingen, agerandet, som är fostrandet. Att säga en sak och göra något annat skapar först förvirring som sedan går över till apati, likgiltighet, ända tills det är nog så till den milda grad att man revolterar på ett eller annat vis. Som om det inte vore illa nog har lärdomen även blivit att: "det spelar ingen roll vad du gör så länge du säger de rätta sakerna"

Alltså, det viktiga är att orden låter bra och är så pass övertygande att de andra blir manipulerade. Hur gör då våra "föräldrar" politiker, myndighetsrepresentanter? Ger de vallöften som inte hålls? Vill de bestämma men skyller ifrån sig när det blir fel? Säger de det ena och det andra, ber de om samling, om att "barnen" skall sansa sig när "barnen" är upprörda, rädda och arga?

Försöker de spela på skuld och dåligt samvete genom att be om förståelse för hur svår situationen har varit för dem, hur dåligt de mår, hur svårt det är att förutse läs planera för oförutsedda händelser, att de måste få koncentrera sig på det ena och det andra? Visar de lyhördhet och respekt för "barnen"? Tillsätter man utredning efter utredning efter utredning till utredningar verkar det alltid finnas pengar och sedan händer ingenting? Innebär det att så länge ett beslut om utredning finns så är allt bra? Oavsett om det följs upp av en förändring eller inte?

"Är det OK att slå någon, säga förlåt, slå igen, säga förlåt, slå igen, säga förlåt...?"

Ska inte förändring till, för att förlåtet ska vara på riktigt? Det vill säga att ordet följs av handling.


"Du väljer regler... och "föräldrar""

Det är du som väljer regler och "föräldrar". Innan vi tar upp olika exempel så vill vi bara påminna om att dessa "föräldrar" kan vi alltid byta ut, till skillnad mot biologiska föräldrar. Det är var och en av oss som tillsätter våra föräldrar och vilka regler som skall gälla i vårt "hus". Glöm inte det och framförallt; använd er av den makt ni har när föräldrar och regler inte lever upp till allas bästa.

Det är du som ska leva under "föräldraskapet" och därmed har du all rätt och skyldighet att kräva förändring när du ser tokigheter. Det är inte självkärlek eller självrespekt att stillatigande acceptera misshandel, övergrepp och förtryck, även om en del "föräldrar" kallar det för solidaritet, medmänsklighet, och åtgärder för de mindre vetandes eget bästa Eurovalet.


Läs Hela TJ Nr 24 på hemsidan!

Tack för denna gång...

Av Total Justice 31 jan 2005 23:08