Calle Jonsson - svensk medias blonde gullegris

Jag skrev här på Sourze, för länge sedan, att jag troligen skulle få anledning att återkomma till ämnet Calle Jonsson och nu är det dags.

Äntligen har pojken åkt till Grekland. All vädjan till Sveriges rättsväsende och alla mediautspel av hans familj och advokaten Leif Silbersky har varit förgäves. Det svenska rättsväsendet agerade precis exakt såsom det borde ha gjort och såsom vilken jurist som helst hade kunnat förutspå, nämligen att en svensk, åtalad för brott i ett annat EU land inte ska skyddas i Sverige bara för att man inte litar på rättsväsendet i det landet där det påstådda brottet skulle ha begåtts!

Calle ska ställas inför domstol åtalad för mordförsök eller grov misshandel eller vad det nu var. Jag , liksom de flesta i Sverige har inte den blekaste aning om huruvida karln är skyldig eller oskyldig. Man kan bara hoppas på att han får en rättvis rättegång. Men denna bisarra historia väcker en hel del obehagliga tankar om hur svenskfödda, medvetet eller omedvetet, kan särbehandlas av svensk massmedia i situationer som den här.

Målet har i sig varit ganska unikt då det har speglat en hel del kontroversiella saker om hur svensk massmedia, och nu menar jag inte bara kvällsblaskorna utan även de s.k. seriösa medierna, tycks ha utmålat grekerna som stora bovar emedan de karaktäriserat Calle Jonsson som något slags offer för dem! Nyligen gick jag igenom mediaarkivet och granskade många av artiklarna om Calle Jonsson. Det råder ingen tvekan om att medierna fattat sympati för honom, och detta syns och speglas tydligt i nästan varenda inslag - inte direkt ordagrannt utan mer i artiklarnas undertoner, i rubrikerna och ingresserna märks det att skribenterna tycker att det är förfärligt att denne unge skandinav råkat ut för detta. Objektivitet saknas totalt! När jag, med drygt tre decenniers erfarenhet av massmediala företeelser försöker hitta ett svar på frågan om varför medierna behandlat Calle Jonsson som de gjort får jag bara ett enda svar, nämligen att han är vit, blond, kaukasisk och renodlad svensk. Om det hade handlat om en invandrarepojke hade vi läst en notis om saken alldeles i början och sedan hade medierna glömt fallet.

Ni kanske tycker att jag beter mig som en omvänd rasist nu, men jag är ingen rasist utan det handlar om att jag faktiskt har talat med flera journalister som skrivit om Calle och konfronterat dem om varför de presenterat fallet med en så stor ton av sympati. De har nästan allihopa svarat på samma sätt, dvs att de nu i efterhand är införstådda med att de kanske gick lite för långt och de erkänner att det var lättare att tycka synd om Calle än en mörk invandrarkille. Observera att ingen av dessa journalister är rasister. Ingen av dem skulle normalt särbehandla en svensk framför en invandrare utan det handlar om hur de på något sätt gjort fel utan att kunna förklara varför. En av dem sade till mig att det handlade om att man tyckte att Calles häktningstid varit ovanligt lång och brutal. Jag påpekade för samma journalist att han själv skrivit artiklar om Kosovo-albanska flyktingar som fått utstå lika långa tider under svåra förhållanden där de väntade besked om uppehållstillstånd på flyktinglägren i Sverige. Han kunde inte förneka att i det fallet hade han inte haft samma typ av sympati i sina texter som han haft för Calle Jonsson. Han hade ingen förklaring till varför, men han medgav att hans artiklar kunde tolkas som om han fattat sympati för Calle Jonsson.

Sveriges journalister består för det mesta av normala knegare som försöker göra ett bra jobb, men att en tyst och omedveten rasism förekommer i massmedia är ett faktum. Och vi vet ju alla att det är medierna som skapar opinionen som sedan sprider sig i samhället. Opinionen påverkar ofta utfallen i rättsfall även om Sveriges prestigefyllda jurister vill ha oss att tro annat. Många av dem låtsas att de läser seriösa tidningar som Svenska Dagbladet medan i själva verket kastar de sig över Expressen och Aftonbladet precis som 1,5 miljoner andra svenskar gör dagligen. De, precis osm vi, älskar skvaller och de blir ofta påverkade att döma enligt opinionen. Man kan summera det hela så här: Om Björn Rosenberg hade varit Juan Fonseca hade han inte kommit undan så lätt med sitt porrklubbsbesök och om Refaat El Sayed hade hetat Marcus Wallenberg är det sannolikt att han aldrig åkt in i fängelse.

Nu börjar Calles rättegång snart och om jag gissar rätt kommer vi att matas med en stor bevakning av domstolsprocessen. Min gissning är att grekerna kommer att vara noga eftersom de nu vet att de har 9,5 miljoner ögon som granskar dem uppifrån Norden. Om Calle blir fälld kommer vi att läsa sympatiartiklar, men om han blir friad kan vi räkna med att han kommer hem som en idrottshjälte ungefär som när han kom hem efter häktnings perioden. Den legendariske TV mannen Lennart Hyland sade "den som medierna bygger upp slår medierna ned" men i Calle Jonsson fallet gör journalistkåren bort sig och visar hur de egentligen tänker inne i deras hjärtan. Calle blir hjälte oavsett utfallet i rättsprocessen i Grekland

Och samtidigt som allt detta sker läser jag i en engelsk tidning om hur den 21 årige mörkhårige svenske medborgaren Abdul under ett besök till England åtalats i Birmingham för grov misshandel. Men ni känner inte till det fallet - därför att svensk massmedia inte har brytt sig om saken alls!

Av William Butt 26 jan 2005 21:56