Är människan förnuftig?

Ärligt talat är min tidigare diskussion på Sourze om den teologiske kvacksalvaren, professor i praktisk filosofi, Ingemar Hedenius 1908-1982 ett famlande i ointresse och tristess. Hade jag inte upplevt en uppbackning av en gudomlig atmosfärspersonlighet hade jag utan nämnvärt intresse lämnat ärendet i glömskans papperskorg. Vad jag särskilt åsyftar är de troende som skadats av vetenskapens ord, vilka idag befinner sig i en bottenlös brunn av ateistiska motsägelser. Ur ett gudomligt perspektiv är de rättfärdiga och deras anspråk borde tas på fullaste allvar. Därför är min fråga enkel: Vad var det Ingemar Hedenius gjorde eftersom Gud reste sig ur sin majestätiska stol och dikterade en av sina lojalaste ärkeänglar att bege sig till Sverige för att uträtta himmelska syften? Det tål att tänka på.

Då nu den himmelska Auktoriteten är ute på jakt efter kvarlevan av en intellektuell elit från 1950-talets samhällsdebatt måste ärendet vara extraordinärt. De kanske undanhåller något om händelseförloppet som de flesta av oss inte vet? Kanske är det något innanför universitetsvärldens väggar som väcker den Oföränderliges irritation? Kanske har en kvarlevan av den intellektuella eliten själva övertygade om att samhällets moral har utvecklats till något negativt - rent utav en ond plats - och att de anar ett galopperande samband? Å andra sidan anser jag utifrån ett evighetsperspektiv själv att livet på jorden varken är himmel eller helvete. Varken fullständigt lidande eller lycka. Det är jord.

Vad jag kan ana mig till är att Hedenius förseglade den svenska porten till det himmelska Jerusalem med sina ateistiska pamfletter, vilket innebar i praktiken att de eviga värderingarna gick förlorade ur det breda folkmedvetandet. Han tog därigenom bort valmöjligheten. Istället pekade han på utilitarismens fader Jeremy Bentham som mänsklighetens frälsare till skillnad mot Guds son, Jesus Kristus. Utilitarismen är idag ett patetiskt skråväsende inom vetenskapen, som lider av en smått perverterad sanningskärlek till enfaldig lycka! I stort sett saknar den genomslagskraft till frälsning. Utilitarismen saknar också moralisk mening att välja bort ett liv ur lidande. Det finns inga professorer idag som kan ge människan en illusion om evigt liv eller löften om lycka och försoning i såriga relationer eller barmhärtighet ifråga om överdriven rättvisa.

Därför måste vägen beredas för teologerna.

1 Det logiska postulatet skulle kunna ersättas av "postulatet om tankens förintelse", vilket innebär att religiös tro i första hand inte bygger på försanthållanden utan på akter av vetande som sträcker sig utanför det allmänna jagets observerbara gränser. Vägen till en patetisk tro går över tankens förintelse. Om denna tankeritual har mycket stor sannolik borde vetenskapens främsta uppgift inte vara att verifiera eller falsifiera kristna försanthållanden utan söka teologiska svar i frågor som rör vetande utanför det allmänna jagets observerbara gränser. Vägen till tankens förintelse är en intellektuell akt, ett etiskt val i vetande, till kunskap och införlivande med det teologiska förnuftet i framför allt den heliga skriften.

2 Det religionspsykologiska postulatet skulle snabbt kunna ersättas av "postulatet om artskillnad", som definierar det andliga som en art som skiljer sig från det mänskliga. Det andliga förklarar teodicéproblemet tämligen enkelt genom att påvisa att människan saknar förmågan att dra rimliga slutsatsen om att de oftast är på orätta vägar när de erfar bitterhet i verkligheten i krig, katastrofer och stridigheter. Därför förändrar också människan sin föreställning och sitt begrepp om Gud utifrån statens kejsarens handlingssätt, som är den mänskliga fasta punkten. Då utan att lyssna till den gudomliga kritiken.

Inom den humanistiska vetenskapen skulle detta kunna jämföras med definitionen av ett perspektiv, vilket innebär att två motsatta perspektiv kan mötas i en dialog, där båda perspektiven i en slutgiltig prövning förblir artskilda, men ändå påverkade av varandra. Detta innebär inte endast att det teologiska perspektivet blir framskjutet utan också att till exempel abstrakt matematik och det biologiska perspektivet prövas i en kritisk dialog inom de humanistiska traditionerna, vilka kategoriskt uteslutit allt artfrämmande för att inte berövas privilegiet att tolka mänskliga strukturer.

3 Det språkteoretiska postulatet skulle ersättas med att troende berättade om det teologiska språkbruket för de som saknade insikt i dess korrekta innebörd. Det gudomliga perspektivet gör sig fortfarande gällande bäst i liknelser och i symboliska betydelser. Samtidigt får det teologiska språkbruket, "rättfärdighet, helighet, allsmäktighet, tro, nåd, evighet, salighet" etcetera inte åsidosättas till den grad att det blir obegripligt ur det sunda artskilda förnuftets rationalitet ifråga om bibliska utsagor.

En viss ödmjukhet fodras också av de ateistiska professorerna inför dessa präster och teologer. Deras uppgift är inte att lägga falska dimridåer på våra vägar och därigenom låta oss gå med förbundna ögon till helvetet. Istället ska de visa vägen till himmelen. Eller åtminstone låta oss få göra ett val. Frågan är om detta inte förutsätter ett paradigmskifte inom de humanistiska vetenskaperna i Sverige, där världsbilden korrigeras till förmån för det goda Förnuftet.

Källor:
Hedenius, Ingemar 1961, Tro och livsåskådning, Stockholm.
Reichmann, Sven, 1992, Vad är sanning? Stockholm
Segerstedt, Torgny, 1915, Gammal och ny religiositet, Stockholm.
Söderblom, Nathan, 1928, Kristi pinas historia, Uppsala.
Tozer, A W, 1980, Guds egenskaper. En inblick i Guds väsen, Malmö.
Wesley, John, 1970 På bibelns grund, band 1 & 2, Stockholm.

Av Peter Soilander 26 jan 2005 22:05