Ensam i storstaden

Det är söndag och jag är på väg hem till mamma. Vid trappuppgången stöter jag på den ena grannen från första våningen. Hon är den enda som har bott i fastigheten minst lika länge som mor min, det vill säga i nästan 20 år. Jag stannar upp och hejar. Hon nickar, ler och hälsar artigt tillbaka. Och står kvar och tittar på mig. Djupt och stint, hennes sorgsna blick möter ljudlöst min och jag tänker: ”Herregud, jag måste göra nåt!” Så jag kramar om henne. En sekund, två, tre, fyra, fem, kanske till och med sex sekunder och sen släpper hon taget. Motvilligt.

”Hur är det?”, frågar jag och fasar för svaret.
”Ja, det är bra”, säger hon och nickar igen.
Så tittar hon upp mot våning två med ett uttryck i ögonen som avslöjar att saker och ting är allt annat än ”bra”.
”Vi brukar träffas ibland och prata”, fortsätter hon sedan, ”din mamma och jag”. Så hasar hon med korta ben och tunga steg tillbaka in till sin lägenhet.

Jag tittar på den stängda dörren. Och får obeskrivligt ont i bröstet. Tårar i ögonen. Connex-värd på dagarna och inget att göra på kvällarna med en dotter som inte längre bor hemma. Utan annan familj eller vänner. Hur är det möjligt i en stad där kvällskurser erbjuds både till en ringa penning och gratis? Stockholm: kursverksamhetens stad av städer. Plugga italienska en gång i veckan! Eller dansa salsa/samba/magdans/”afrikanskt”! Gå en keramikkurs! Kanske sjunga i en gospelkör? Eller möjligen skaffa en hemsida på en internetsajt – den största kontaktrevolutionen någonsin.

”Jag är så oerhört rädd”, säger en diskussionsbenägen bekant, ”för att bli en lyckad karriärist på dagarna och en internetdebattör på kvällarna” Vi skrattar hjärtligt och suckar inombords. För bägge vet att han ger uttryck för den största rädslan mänskligheten bär på: den ofrivilliga Ensamheten. Anledningen till att tusentals människor i vår ”västvärld” sitter bänkade framför datorn och chattar i timmar, dricker sig berusade om dagen/natten, stannar kvar i mindre bra förhållanden.

Som damen jag ser inne på caféet. Framför mig, vid det största ovala bordet sitter hon tillsammans med fyra män och stirrar rakt framför sig, på mig, ut genom det enorma fönster bakom. Utan att nudda sin kaffekopp eller vrida kroppen åt något som helst håll uppehåller hon sig bara där. Medan de fyra medelåldersgubbarna skrockar och höhöhö-skränar sinsemellan är hon blott; ljudlös, orörlig, genomskinlig. Det fullständigt respektlösa osynliggörandet – bland sina egna. Och med den spända blicken någonstans i det tomma intet och alltet inne i mig där en annans Ensamhet åter igen grabbar tag i mitt väsen. ”Tala till henne!”, får jag lust att skrika. ”Ser ni inte, era uppblåsta svin, att det sitter en till människa vid bordet?!” Naturligtvis säger jag inget. Och när männen slutligen reser sig upp rör hon också på sig, för första gången på timmar. Tre av dem säger adjö till den fjärde och ”glömmer” henne - igen. Så står hon där med sin man ?, han ger henne en kasse, de mumlar något och försvinner genom dörren, till en kyla ute varmare än inne.

Nästa gång jag ser henne ska hon också få en kram.

Av Sofia Hadjipetri 24 jan 2005 21:37