Jag såg en annons och nu är jag på väg till Afrika

Personer i min omgivning verkar alltid känna att de måste berätta för mig att jag inte kan rädda världen. När jag var liten och någon frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor var mitt svar "någon som gör fred på jorden".

Jag tog studenten i våras och efter det jobbade jag ett tag som personlig assistent. Samtidigt som jag trivdes väldigt bra så kändes det som att något saknades. En morgon på tunnelbanan såg jag en liten annons där det stod "volontärer sökes till Afrika". Det, och ett telefonnummer var allt som stod. Jag tänkte att det var något jag ville göra, men jag gjorde inget åt saken. Någon vecka senare städade jag mitt rum och hittade en gammal tidning. Jag bläddrade igenom den och där stod det igen "volontärer sökes till Afrika". Det var samma tidning som jag på något konstigt sätt tagit med hem utan att tänka på det. Den här gången ringde jag numret som stod i annonsen.

Nu sitter jag här, tre månader senare, i Danmark. Jag ringde som sagt numret, två veckor senare var jag på informationshelg i Danmark och den sista oktober flyttade jag hit för att plugga och jobba. Jag bor på en friskola för elever i åldrarna 7 - 18 med sociala problem. Tillsammans med fem andra tjejer tar jag hand om fyra killar som bor på en internatavdelning på skolan och bara är hemma varannan helg. Eftersom jag bor med killarna och är med de så gott som dygnet runt så är de redan väldigt viktiga för mig. Man får ta många hårda ord och konflikter, men trots allt så är det värt det de gånger man märker att man är uppskattad av eleverna.

Samtidigt som jag jobbar på skolan så läser jag om världen, Afrika och gör olika uppgifter som ska förbereda mig för att åka som volontär till Malawi eller Mozambique i början av maj. Det känns fortfarande overkligt att jag faktiskt ska dit och leva där i sex månader. Jag vet inte om det kommer kännas verkligt innan jag landar i Afrika. Eller ens då. Jag vet bara att jag längtar dit, samtidigt som jag längtar tillbaka till Sverige, samtidigt som jag vill stanna här. Lite förvirrande.

På ett sätt känns det som att jag varit här i flera år, på ett annat som att jag kom för en vecka sen. Jag har aldrig lärt mig så mycket på så kort tid förut. Det är lite lättare att veta hur man ska bemöta olika människor nu och jag har lärt mig mer om att ta ansvar. Mest av allt har jag lärt mig saker om mig själv. Trots att man får ta en hel del skit så har självförtroendet stigit av någon underlig anledning. Antagligen för att jag har märkt att jag faktiskt klarar mig rätt bra på egen hand.

Jag ser inte mig själv som naiv och jag tror inte att jag faktiskt kan hjälpa alla jag träffar. Vad jag däremot vet är att om alla skulle tänka att de inte kan rädda världen så skulle så mycket inte inträffa. Som revolutioner, frigörelser och räddningsaktioner. Jag menar, om vi verkligen skulle tänka så, så skulle vi lika gärna kunna sätta oss ner och vänta på att jorden ska gå under. Det handlar inte om att rädda världen. Det handlar om att göra en insats där man kan. Sen spelar det ingen roll om man åker till Afrika, delar ut mat åt hemlösa eller ger en vän en kram när han eller hon behöver den. Allt är lika mycket värt. Ibland är det sig själv man måste hjälpa innan man har ork att hjälpa någon annan.

Vad jag också vill säga är att det viktigaste är att man förstår att man faktiskt kan göra en insats om man vill. Alla har inte tid att åka iväg i ett år, men det finns så mycket man kan göra. Låt inte något eller någon stå i vägen för dina drömmar och det du tror på.

I slutändan är det viktigast att du är stolt över dig själv och kan se bakåt utan att ångra att du inte gjorde det du ville.

Av Therése Hjälm 20 jan 2005 17:58