Den som föder är chef

Att föda barn är en av de största händelserna i en kvinnas liv. Utan att överdriva kan det sägas att det är ett av de ögonblick då hon är som starkast. Det är en av de lyckligaste stunderna i ens liv.

Men det är också något av det mest smärtsamma någon kan uppleva. Och framförallt är en födsel det tillfälle då en kvinna är som mest utelämnad och naken. För den som då inte känner sig trygg kan barnafödandet bli en fruktansvärd upplevelse som sätter djupa ärr i sinnet.

Så var det för min älskade fästmö. När det stod klart att vi väntade barn berättade hon för mig om sin skräck för att föda. Det var inte alls smärtan som skrämde henne. Istället gällde otryggheten i att vara utelämnad till andra som hejdlöst rotar i ens underliv samtidigt som hon själv inte har mycket möjlighet att påverka vad som händer.

Det hon framför allt tänkte på var när hennes tös föddes 4 år tidgare. Hon blev i princip överkörd, ignorerad och nedtryckt i skorna av sjukhuset hon var på. När hon försökte förklara för dem att hon känner mycket starka olustkänslor inför allt vad gynekologiska undersökningar heter blev hon klappad på huvudet som vore hon en idiot. Attityden hon möttes av var i princip "Ja men lilla gumman, det måste du ju förstå att vi skall göra så här". Upplevelsen blev som om någon hade sagt till henne: "sära på benen och håll käft, nu tar vi över och vi skiter i vad du känner inför detta".

När jag så läser dagens krönika av Belinda Olsson i Aftonbladet är jag oändligt tacksam att hon inte skrev den tidigare. Hon skriver bland annat:

"Och till alla barnmorskor som tvingas dadda alla osäkra karriärbrudar med bebisångest. Sätt upp en lapp på BB: Du är inte chef här …".

Hur man kan vara så korkad! att man skriver något sådant är för mig ett mysterium. Belinda har - för att uttrycka det snällt - tokfel! Är det någon som är chef under en födsel så är det hon som föder, ingen annan. Vårdpersonalen är där för hennes skull och alla bemötanden som inte lyhörda och respektfulla inför föderskan är helt förkastliga. De spår som sätts av ett dåligt bemötande kan sitta i för resten av livet och tror du mig inte så kan du - på egen risk - ta upp saken med min fästmö.

Belinda skriver att om en blivande mamma förbereder sig med profylax eller läser på om förlossning så är hon "en jobbig brud". Att läsa på och informera sig var just en av de saker som vi gjorde för att minska fästmöns oro inför förlossningen. Att vara informerad om vad som kommer att hända är ett av de bästa sätten att inte känna sig överkörd. På det viset har föderskan en chans att hänga med i vad som händer och inte känna sig utestängd från sin egen födsel. Att då håna de som engagerar sig i vad som kommer att hända dem genom att kalla dem för "jobbiga brudar" är helt huvudlöst.

Belinda skriver vidare föraktfullt om förlossningsplaner där den blivande modern ber om saker som "Se mig i ögonen när ni talar till mig" eller "Tala inte över huvudet på mig". Hon säger att hon "skäms" för att hon tog med det i sin egen förlossningsplan. Även detta är oerhört dumt skrivet av Belinda. Det sätt på vilket vårdpersonal bemöter en patient är oerhört viktigt för upplevelsen. Och att bli tilltald direkt är just en sådan sak som styr hur vårdtaganden upplever det hela.

Det är inte meningen att en människa skall vara rädd för att uppsöka ett sjukhus. Och är det något som kan göra en människa rädd så är det att inte bli bemött med respekt. Hur skall den som inte blir bemött som en fullvärdig människa kunna känna trygghet? Hur skall den kunna känna att det är säkert att lägga sin hälsa och - som i fallet med födsel - sitt barns liv i händerna på någon som inte behandlar en som vore man oerhört viktig?

Bemötandet är avgörande för upplevelsen. Och barnmorskan i Belindas artikel får ursäkta... men svenska barnmorskekåren är faktiskt inte perfekt på den punkten. Precis som med alla andra service-yrken så finns det - tyvärr - för många som inte kan det här med att bemöta blivande mödrar på ett bra sätt. Man kan faktiskt drabbas av dåligt bemötande även inom den svenska sjukvården och som föderska är det fullt berättigat att man försöker motverka detta.

När vår lilla tös föddes på sensommaren så var det just det bra bemötandet som gjorde att skräcken från tidigare inte upprepades. Det var exakt sådana saker som att bli upplyst om vad som händer; att få saker förklarade för sig; att bli tilltalad direkt och inte över huvudet; att bli behandlad som om man var den viktigaste personen på hela avdelningen som gjorde hela skillnaden. Allt det som Belinda Olsson fnyser åt var det som gjorde 7:e augusti 2004 till en oerhört lycklig dag istället för ytterligare en mardröm som sätter djupa ärr.

Givetvis så skall man ha respekt för vårdpersonalens kunnande. Barnmorskorna är medicinskt mycket duktiga och kompetenta. Men det betyder inte för den sakens skull att de har rätt att behandla dig som du var mindre värd. Respekt skall alltid vara tvåväga. Sålunda skall de också ha respekt för den som lägger sig i deras händer. Och ingen skall någonsin behöva känna sig överkörd och undanskuffad under en av de största och häftigaste händelserna i ens liv.

Så ni som skall bli föräldrar, lyssna inte på Belinda Olssons skitsnack. Låt inte den största dagen i ert liv förstöras av ett kasst bemötande. Skriv förlossingsplaner och var noggranna med hur ni vill bli behandlade. Kom ihåg: när ert barn skall till världen, då är ni chef på stället! Och inte vare sig en föraktfull krönikör på Aftonbladet eller en tjurig barnsköterska på förlossningsavdelningen kan säga annorlunda.

---

Länk: aftonbladet.se

Av Michael Karnerfors 12 jan 2005 11:23