Guds piss-off-faktor är nådd

"Finns det någon mening" med flodvågskatastrofen, frågar SvD 050103 prästen Lars Björklund. Han svarar att det är "tokkommentarer" att påstå att Gud skulle straffa Sverige. Professor i miljöhistoria på Umeå universitet Sverker Sörlin hävdar i DN Debatt 050102 att "nu är det enda mänskliga att tvivla på all mening". Och vem kan bli arg på ärkebiskopen K G Hammar och hans hyggliga stiftsyster Caroline Krook i Stockholm som uttalar sig i samband med flodvågskatastrofen? Likheterna med statsministerns uttalanden är inte långt borta.

En som förutsåg urholkningen av kristendomens budskap och humanisering var Ingemar Hedenius 1908-1982 som menade att kyrkan blivit "hemvister för uppbyggliga och förståndiga föredrag och för sång, musik och vackra ord." Hans levande vapendragare Svante Nordin SvD 020915 menar att "kyrkorna är vackra kulturminnen ungefär som de gamla väderkvarnarna och liksom dessa ofta föremål för lokalbefolkningens ömhet och omsorg".

Tyvärr har sanningarna om Gud förvanskats till oigenkännlighet. Många av de problem som finns i det svenska samhället har direkt andlig karaktär. När jag i början av december 2004 fick budskapet om en stundande katastrof såg jag hur Herrens hand vilade tungt över Stockholm. Jag kände sorgen från ett hav av människor. De grät. Utan att blinka förstod jag att hans beslut var oryggligt. Han hade inget val.

Det som kom skulle genljuda i varje hushåll. När frågan om "varför" dök upp inom mig visade Gud mig människors val. De ville inte ha något med honom att göra. De som är intresserade vill bara ta hans plats. Även om de är övertygade av hans närvaro och vet om att han finns. Därav den öppna vreden som är tydlig för varje mänskligt öga - även för ärkebiskopen, statsministern och Investors VD vilka representerar de religiösa, politiska och ekonomiska strukturerna i samhället.

Det finns många anledningar till varför Gud inte lämnar Sverige i fred. Särskilt de människor som kördes över av Hedeniusdebatten är något som väcker hans vrede. Annat smått och gott, som att Staten/Kejsaren blandar sig i Guds väl och ve för människor är alarmerande - all falsk moralisk omsorg och hyckleri som är så irriterande. När väl musten är utpressad i Guds vredes rättvisa vin så är även hundar och katter beredda att omvända sig till honom för att söka råd. Än är Guds tålamod inte slut. Än finns det tid att förhandla. Men det brådskar i tid. Klockorna slå, tomtar små!

Nåväl, i all framtida katastrofprofeterande, på tal om naturen och Gud, är det väl ändå märkligt att inte ens Carl von Linné Sundsvalls Tidning, 041229 som pryder våra hundralappar vågade opponera sig mot Gud när han kartlade skapelsen. Istället menade han att "jag har skådat Gud på ryggen". När Torgny Segerstedt Gammal och ny religiositet, 1915 vecklade in sig i filosofiska termer ansåg han att det dög lika bra med dikter. Anledningen var att han insåg att det inte räcker med intellektuella eller demoniska ’försanthållanden’ utan vad som väntas är "hjärtats tro".

Verner von Heidenstam beskrivning 1911 av Gustaf Frödings jordafärd är ett tilltalande andrum i dessa svåra tider då Gud är arg på vårt älskade land:

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.
Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.
Hela vårt land i vinterns glitter
hör de klockor, som ringa i dag.
Sommar var du och blommande vår,
sävens sus vid sjöarnas stränder.
Sov, vår sångare, sov på din bår,
lyft på tusendes händer!

Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.
Solen sken in på bibelns ord,
där du satt vid din vägg
som Job på sin hög av aska och jord.
Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.

Dö, dö, det är rösten hon hör,
när hon skapar och frågar och spanar.
Allt fåfängligt,
allting jordiskt dör, dör,
men hon själv blir det verk, som hon danar.

Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.

Av Peter Soilander 07 jan 2005 10:08