Utdrag ur verkligheten

Efter att ha läst mycket och lite till i denna oändliga feministdebatt så måste jag erkänna att jag börjar bli lite skeptisk. Är inte egentligen den kollektiva mansskulden ett påhitt av ett gäng bittra feministtanter? Hur ser det egentligen ut?

Här är några rader hittade på några olika forum där det mest rör sig yngre kvinnor och småbarnsföräldrar:

"Hej
Vad ska jag göra? Har just pratat med min chef som inte vill ge mig ens den generella löneförhöjningen eftersom jag är föräldraledig. Jaha, efter att ha sett hur företaget gång på gång sparkar på de som ligger så vet jag inte vad jag ska göra nu. Engagera mig i att företget blir fackanslutet? Men tyvärr vet jag att de samtidigt kommer se till att min tjänst försvinner då och jag får en annan sämre tjänst el sluta. Vad ska jag göra? Hur jag än agerar så kommer jag att bli förloraren i slutändan. Är det bara mitt företag som gör så här eller finns det fler med samma erfarenhet och vad har ni isåfall gjort åt saken?

Svar: Jag har råkat ut för precis samma sak. Sedan jag kom tillbaka till jobbet har man inte längre behov av min heltidstjänst heller, utan jag får arbeta halvtid. Det har varit okej nu första halvåret jag varit tillbaka på jobbet, men nu vill jag gärna arbeta mer än så. Men den möjligheten finns alltså inte. Mitt företag är inte heller "fackanslutet" på något vis, så jag känner mig ganska rättslös. Så det ska inte snackas om att Sverige är ett jämställt land, och att alla har samma rättigheter!"

En till:
"Blev ombedd att säga upp mig i våras, men chefen sa att jag kunde ta tjänstledigt fram till bebisen kommer för att ha någon säkerhet med att ha en arbetsgivare iaf. Men jag fick inte jobba där. Nu har jag fått avslag från A-kassan och kommer inte få en spänn för det är man inte berättigad till om man är tjänstledig."

Och:
"Är mammaledig men ska börja jobba om en vecka. Har nu fått veta att jag blivit av med lite timmar. Dom har alltså dragit ner på min tillsvidareanställning. Får man göra så?"

Eller:
"När jag sökte jobb och var gravid syntes det inte. Jag var vikarie en månad och då var det en som frågade och hon tog mig på sängen och jag hann inte tänka på vad jag skulle svara. Sen tog det en vecka, och sen behövde dom inte vikarier."

Återigen:
"Jag har sökt ett nytt arbete och är nu kallad till intervju i morgon, lite nervös är jag allt.
Till saken hör att jag är gravid i v13 och är nu jätte osäker på om jag ska nämna det!? Självklart har dem ju rätt att veta men samtidigt är jag rädd att dem ska plocka bort mig direkt?!"

Inläggen som handlade om diskriminering på arbetet var många men nu är ju inte ett nätforum någon exakt beskrivning av verkligheten. Det som slog mig var att det inte var någon som reagerade med förvåning. Att bli diskriminerad som ung kvinna i arbetslivet är tydligen något man får förvänta sig.

Jag tycker att alltför mycket av debatten kring feminism handlar om att debattera om kvinnor är förtryckta - inte varför eller hur man ska göra något åt det. Visst har alla rätt att ha olika åsikter, tycker man att kvinnor passar bättre till att ta hand om barn och hem så får man väl tycka det, men kom inte och säg att den verklighet jag och många andra lever i inte existerar!

Den kollektiva skulden handlar om skulden att se och inse att kvinnor är diskriminerade som grupp. Precis som barnen på skolgården i någon mån är skyldiga när de tittar bort från den som blir mobbad och inte gör något åt det är män skyldiga när de säger att kvinnor blir minsann inte förtryckta, det skulle vara enskilda individer isåfall, men inte min fru. Jag har aldrig slagit nån!

Oavsett om vi tycker att kön är något biologiskt eller socialt konstruerat så kvarstår faktumet att kvinnor blir diskriminerade i arbetslivet , att det sedan är kvinnorna som tar ut den större delen av föräldraledigheten kanske inte är så förvånande. För vem vill jobba på ett ställe där man inte är välkommen? Där man inte har samma chans till löneförhöjning eller avancemang som sin manlige kollega? Är det då inte mycket skönare att vara hemma och ta hand om sina barn och bli uppskattad? Då är det klart att det är enkelt att säga: "men titta, de har ju valt det själva!"

Det jag talar om nu måste man förstås se även ur ett klassperspektiv. Kvinnors underordning tar sig olika uttryck beroende på vilken samhällsposition de innehar, men det gemensamma är ju att oavsett var de befinner sig så har de en sämre utgångspunkt än en man med samma förutsättningar.

Jag slutar där fastän det finns mycket mer att säga.
Jag vill inte utmåla kvinnor som hjälplösa offer, alla har ju trots allt möjlighet att förändra sina individuella livsvillkor på något sätt och det finns starka kvinnor som tar sig dit de vill ändå.

Min förhoppning är ändå att en kvinna i framtiden inte ska behöva vara starkare än en man för att ta sig dit hon vill. När alla oavsett kön, klass, sexuell läggning och etnicitet har samma möjligheter att forma sitt liv då är jag nöjd.

Av Anna Nilsson 15 dec 2004 11:43