Mitt liv som filmstjärna

Klockan 13.00 skulle jag vara i den ruffiga biljardlokalen för att vara med i en kommande SVT-produktion.
Har aldrig gjort något sådant tidigare och fick höra att det kunde ta lite tid. Det var sagt att vi skulle vara klara 17.30, så jag tog med en gigantisk bok.

Min roll?
Okej, filmstjärna och filmstjärna… statist då.
Som sagt, jag klev in genom dörren klockan ett och satt sedan och tittade på produktionsteamet som yrade omkring. Emellanåt läste jag min bok.
Ibland kom det en kille som jag väljer att här kalla Slaven och informerade oss om att vi måste vara TYSTA när de filmade och att vi skulle lägga våra väskor och jackor DÄR när dom ska filma HÄR och sedan får ni gå UT och röka och glöm inte att stänga AV mobilen.

De filmade i ett intilliggande rum och jag undrade vilken skådis som var där inne.
Fantiserade lite.
Tänk om det var Mikael Persbrandt…nice.
Det skulle vara en thriller, och han är ju van att spela buse.
Eller så kanske det kunde vara Rolf Lassgård, hyfsad pondus!
Och vilken karisma.
Men shit! Det kanske är en tjej.
Hm.
Vem skulle det kunna vara?
Alexandra Rappaport… eller nu vet jag, Regina Lund så klart!

Klockan segade sig fram till två och mina knän började stelna i sitt läge.
Inget kaffe blev man bjuden på heller.
Nähä.
Plötsligt hör jag en röst jag känner igen.
Jasså var det HAN…
Daniel Larsson, som jag sett i "Spung", "Syskonsalt" och "Mio min Mio".
Så det var han som filmade i det hemliga rummet.
Gåtan var löst.
Hur skulle jag nu fördriva tiden?

När någon i teamet skulle äta så ropade de på Slaven.
"Slaven! Slaaaaven!"
"Ja!"
"Fyra stora sushi, vi äter här"
Varpå Slaven skuttade iväg och köpte mat.
Under tiden sitter jag och kikar på Daniel Larsson som spelar lite biljard.
Efter en stund kommer han strosande till vår lilla statisthörna.
"Hej, välkomna" säger han, ler och smyger tillbaka till sitt biljardbord.
Vi i hörnan sneglar ointresserat och nickar lojt.
Vi är INTE imponerade.
Inte alls.
Och jag har absolut inte lust att berätta hur mycket jag uppskattade honom i "Spung" och framför allt i "Syskonsalt".
Jag är så ointresserad så jag tittar knappt upp när han kommer och hälsar.

ARGH!
Vad gör jag?!
Hur kan jag vara så jävla dum att inte hälsa tillbaka?
Jag kan ju inte skylla på att jag är hemlig och viktigt eller nåt annat divigt.
Nej, jag blev bara ställd och stressad och nervös och…
Herregud vilken tur att det inte var Mikael Persbrandt.
Då hade jag säkert svimmat eller spytt eller ramlat av stolen.
Typ.

Zzzzzz…
Klockan är halv tre, vilket innebär att jag suttit still på en stol och varit tyst i en och en halv timme. Rätt ovanligt kan jag tillägga. Det händer väl annars bara på bio.
Mina fötter trivs inte i de svarta stövlarna jag dragit på mig.
"Inga grälla färger, sätt på dig det du skulle välja om du skulle spela biljard en kväll."
Jag brukar i och för sig inte knalla omkring i svarta stövlar på det sättet.
Typ väldigt sällan.
Men jag tänkte att det skulle se bättre ut på TV med svarta stövlar, liksom.
Precis som att någon där skulle vara intresserade av vad jag har på mina fötter inser jag nu och förbannar mig själv. Jag vill ha mina gympadojor!

Nu kommer Slaven tillbaka.
Det riggas för inspelning där vi sitter.
Sladdar viras på golvet runt våra fötter och
kamerautrustning bärs in.
Han ställer sig framför oss igen.
"Hör på, nu är det er tur. Ni ska spela biljard, på LÅTSAS, okej? Jag kommer att dela in er två och två…"
Han delar in alla utom mig.
Ingen panik.
Jag sitter så bra.
Det var väl fyra hundra jag skulle få för det här va?
Nu pekar han på mig med hela handen.
"Och så DU och …DU."
Han vänder sig mot en yngre, latinokille i vit keps.
Hip hop don´t stop, tänker jag.
Ska vi se ut som ett par menar han?

Vi blir visade till ett biljardbord längs med ena väggen.
Det händer inte så mycket så vi står och småpratar lite med varandra.
Och då händer följande:
Viktig person A stannar några meter ifrån mig och säger till Viktig person B
"Har du sett Slaven?"
"Nej, vadårå?"
"Han måste säga till att statisterna ska vara tysta, vi ska repa Daniels scen nu."
"Jaha, nä jag har inte sett honom."
"Slaven! Slaaaven!"

Nu kommer han småspringande, säkert från ett toalett besök.
"Ja, jag är här!"
Han stannar alldeles framför mig och pratar nu med Viktig person A.
"Vi ska repa Daniels scen nu, så du får säga till statisterna att de måste vara knäpptysta."
"Absolut, självklart!"
"Jag menar, dom måste stå helt stilla också, för vi ska ta upp ljudet sen, okej?"
"Absolut, jag säger till dom!"
Han vänder sig mot vårt biljardbord och upprepar allt som Viktig person A har sagt.
Jag låtsas nyinformerad och har bara lust att lyfta upp honom i famnen och säga
"lilla gubben, hoppas att du får bra betalt, men det kan du ju inte få för du är SLAV här, om du inte har märkt det."
Vilket konstigt system de har, kan hon inte säga till oss själv?
Nänä, hon vill inte beblanda sig med oss vanliga, dödliga …

Och sen får vi vänta.
Igen.
Men så plötsligt händer det.
"Så där alla statister, då är det er tur! Ni gör INGENTING förens ni hör han i grå tröja säga KÖR, okej?"
Vi har fått ett biljardbord som ligger till så att kameran åker precis framför oss för att sedan zooma in Daniel Larsson med kompis som går genom lokalen.
Vad jag fick göra i scenen?
Inte så mycket.
Jag står med en biljardkö i händerna och ser ruskigt intresserad ut av bollarna på bordet.
Tre omtagningar, en ljudupptagning av skådisarna och trettio minuter senare ropar Slaven och klappar i händerna:
"Då tackar vi alla statister för idag, det är klart, ni kan gå nu!"
Jag och latinon stirrar på varandra.
Klart?
Men klockan är ju bara tre…
Jaha.
Det var min insats i den thrillern.
Biljardköhållare.
I trettio minuter.
Inte så illa va?

Av Sandra Gustafsson 23 nov 2004 07:57