Manlighetens förbannelse

Jag anser att man gör ett fatalt fel inom genusforskningen och inom feminismen när man antar att män har makt bara för att gruppen män har mycket makt.

Man kan jämföra med forna tiders krig. Den armé som var mest disciplinerad och uppträdde mest synkroniserat mot fienden var mest framgångsrik. Det innebar dock inte att de enskilda soldaterna hade mer makt i den armén än i de andra arméerna, tvärt om! De var ännu hårdare styrda och ännu ofriare! Inte ens de högsta officerarna i de mest disciplinerade arméerna hade särskilt mycket makt annat än att deras order blev blint åtlydda så länge de var framgångsrika. Och framgångsrika var de för att de ägnade all sin tid och energi åt stridskonsten och försakade allt annat. För att hålla moralen uppe och disciplinen stram i sina trupper var de tvungna att hela tiden uppträda på ett visst sätt för att inte förlora soldaternas respekt.

Att gruppen män har mycket makt är ju, och har alltid varit, helt uppenbart. Det behövs det ingen forskning för att konstatera. Men att därför automatiskt anta att de enskilda individerna har individuell makt och frihet är ett stort misstag. Det är tvärt om så att genom att underordna sig i ett större sammanhang och ge upp sin individuella frihet så bidrar man till gruppens makt på bekostnad av en stor del av sin egen individuella makt och frihet. I gengäld får man tillhöra en mäktig grupp.

Av Peter Bergman 17 nov 2004 22:47