Mobiltelefon - räddad från tystnad

Avlyssnade en högljudd diskussion mellan en tjej och i andra änden av telefonen hennes kille. Under några minuter lade hon ut hela sitt privatliv inför några 50-tal resenärer på tunnelbanan. Några rader ifrån satt en av våra invandrare lika högt talande, på annat språk men likväl irriterande.

Vem är intresserad av att Lisa har problem med sin kille en eftermiddag vid tretiden eller invandrarmannen som diskuterar med sin kompis. Vem är intressrad av att Nisse köper middagsmaten till familjen eller att mamma just nu är på väg hem. Vem vill veta mer än den det berör att jag är femton minuter försenad till ett möte.

Mobiltelefonen har gjort oss inte bara tillgängliga utan också betydelsefulla. Ringer ingen mitt i folkgruppen till mig kan jag leka med ringsignalerna, spela spel eller prova att ringa så många som möjligt. Jag funderar osökt på den tiden då man anlitade telefonautomater för 25 öre för att meddela sig, eller när man väntade den akademiska kvarten inför ett möte och ingen kom.

Hur överlevde dåtidens affärsmän, dejtare, mötesmänniskor och jag själv? Ja, överlevde gjorde vi ju, jag skriver ju här. Men hur klarade vi den totala tystnaden av att inte mobiltelefonerna ringde, att behöva resa under lång tid på tåget utan telefoner som ringde. Jo, jag tror det handlar om flera saker: dels att en gång i tiden var privatlivet, privat. Vårt behov av att blotta oss inför en okänd grupp människor fanns inte. Vi kände skam över att tala om det mest intima inför ögonen av okända. Inte för att det var fult utan för att det var privat. Vi hade inget behov av att vara offentliga och tystnaden kunde ibland vara en del av vår livstillvaro. En tid för kontemplation och vilande för hjärnan. Att inte alltid behöva störas av bruset från omvärlden, näraste och käraste i alla väder.

Jag tror att alla såpor, med sk icke kändisar som blir kända, offentliga bekännelser i TV och Tidningar gör att människor tror att det enda bra sättet att bli erkänd är att skrika ut sitt privata liv inför ett otal okända människor. TV och den sk nya offenliga sfären har skapat en generation som tycker att det är fult att vara privat och ha det privata livsrummet intakt.

Mobiltelefonen har lärt oss att vi aldrig behöver vara ensamma precis som kyrkan lärde oss att vi aldrig behöver vara ensamma så länge Gud finns. Skillnaden är den att mellan mig och Gud finns mitt privata livsrum, mellan telefonen och mig finns också en månghövdad skara människor som egentligen inte är intresserade av mig och mitt privatliv.

Mobiltelefonen lär oss att aldrig lyssna på oss själva eller lyssna inåt. Vi tystar vår egen röst i takt med att telefonsignalerna varieras i allt från Beethoven till Carola. Vi slutar att lyssna på oss själva därför att mediebruset är så mycket mer dövande och effektivt hindrar oss från att tänka och fundera i tysthet.

Om vi skall tala om att döva samveten, obehagliga tankar i oss själva så är mobiltelefonen vår räddning. Så länge batteriet räcker och täckningen fungerar behöver vi aldrig vara oroliga för att möta oss själva i dörren.

Leve mobiltelefonen och det eviga mediabruset.

Av Anne Skåner 15 nov 2004 12:06